Numera ogravid singelmamma

Jag frågade min kollega, som jag skrev om häromdagen, om vi skulle ses igår, eftersom han slutade idag. Och fick svar att han ju tyvärr var uppbokad med en annan, gemensam, kollega, men om den kollegan inte skulle kunna så ville han gärna ses. Alltså inte ett artigt ”Kom du också” vilket hade varit passande, eftersom det är en gemensam kollega. Inte heller ”Hade gärna velat, men vi har så mycket att prata om, så det funkar inte riktigt” eller ”Kom på min avslutningslunch istället?” Alla tre alternativ hade varit vuxna alternativ. Men istället får jag det där ”Om mitt förstahandsval inte kan så hänger jag gärna med dig” och helt plötsligt känns det som att vi flyttas tillbaka till grundskolan.

Det är inget fel på den andra kollegan; kollega xx, han (givetvis är det en han) är supertrevlig och kompetent. Han har dock ett sätt att tappa intresset väldigt fort, jag tror inte han tänker på det själv (för han har väl aldrig reflekterat/tvingats reflektera över det här i sin arbetsroll som så många kvinnor behövt göra) men han kan liksom zooma ut när någon pratar, han bara slutar lyssna. Jag bryr mig inte så mycket, om han inte lyssnar när jag pratar så ser jag till att han gör det, var det inget viktigt så går jag vidare i livet. Jag har nog till och med sagt till honom att han gör så samt frågat om han har kottar i öronen (älskar det uttrycket!) eller problem med vaxproppar.

Min kollega däremot, som alltid haft ett väldigt gott öga till kollega xx, har länge försökt få hans.. jamen… erkännande. Vid ett tillfälle drog han ett skämt som alla hörde utom kollega xx, så han drog det igen. Och en gång till, men la också till kollega xx:s namn. Kollega xx hörde fortfarande inte och det blev så klart lite konstig stämning.

Vid ett annat tillfälle ville han så himla gärna dubbelkolla med kollega xx om en lösning på ett problem där jag visste att jag hade rätt. Jag orkar liksom inte argumentera för sånt längre, jag låter människor skaffa sig merjobb och sen säger jag ”vad var det jag sa” efteråt istället. Tycker jag det är lite tröttsamt och fånigt eftersom när jag vet att det enbart händer för att det är en man som söker en annan mans godkännande? Japp. Tycker jag lite synd om den här mannen som gör det? Jo, det med.

Jag har noterat, men låtit det passera, för som sagt, jag har tyckt om min kollega. Vi har haft kul ihop, delat mycket och jobbar väldigt nära varandra. Men när min kollega sa att han skulle höra av sig när han visste mer, men inte gjorde det, när han inte heller har mailat mig för att säga ”hej då, tack för den här tiden” då blir jag liiiite irriterad. Visst, jag är mammaledig. Visst, jag är inte kollega xx (framför allt, jag har inte snopp). Och jag vet, du tänker ”han kanske bara inte gillar dig?” Nä, så skulle det ju kunna vara. Men oavsett alla de alternativen så är det kutym att bara skicka ett avskedsmail, om det inte är så att man lämnar i affekt.

Jag begär liksom inte stående ovationer för att jag har stöttat honom och från dag ett försökt få med honom i gruppen (till skillnad från kollega xx) jag bara tycker att det hade varit trevligt med ett farväl.

Nu sitter jag och funderar på om jag ska säga något eller inte. Ingen idé att lägga mycket energi på det egentligen, men det som stör mig så mycket är just att det hade gjort skillnad om jag hade varit man. Och att båda de här männen är ”Sköna snubbar”. Du vet, den snälla och bra sorten. Den sorten som kommer undan med att exkludera kvinnor för att man inte kan tro att de gör det, just för att de är så snälla. Som gör det lite i smyg, ingen uppenbar bastu med beslutsfattande.

Nä, det här måste sovas på. Det lutar åt att jag nog ändå måste säga något. Inte om att det är så uppenbart att han beundrar sin kollega, men att jag tycker att han hade kunnat saga hej då.