Junior vaknade med rosslande hals igår och det kom ut massa slem. Paniken när det lät som att han inte fick luft. ”Vad gör jag? 112? DÖR HAN NU???” Och så, efter att ha lagt honom på sidan först och sen på mage för att… det kändes rimligt, började jag kolla det jag fått inpräntat är liksom basics för småbarn:
– Andas han? Jo han andas ju faktiskt regelbundet
– Äter han? Hm det var jättelänge sen. Eller? Räknade efter och fick ihop 3 timmar. På gränsen men inte allvarligt
– Kissar och bajsar han? Jajamen.
Jaha. Då väntar vi lite. Trots att jag inget hellre ville än att någon bara skulle komma hit och kolla på honom och säga att allt var bra.
Gjorde frukost (pga inga bra beslut fattas på tom mage.), sminkade mig, försökte sysselsätta mig, junior sov. Kollade andning då och då. När han kommit upp åt han lite dåligt, så ringde 1177. De tyckte jag skulle be en läkare titta på det. Vårdcentral eller barnakut. Ringde vårdcentralen. ”Vi tar inte emot barn under 6 månader” Hepp. Följde upp med att prata om att de inte hade de där maskinerna. ”Maskiner?” sa jag ”vilka maskiner?” ”Ja som behövs för att kolla RS” ”Oj” sa jag, ”jag hade ju trott att det bara var en vanlig förkylning, men nu kan jag ju även oroa mig för RS. Tack!” Hon missade helt min pik och sa ”Ja han är ju lite rosslig”(SÄG inte att ni inte tar emot honom först och ge en egen liten diagnos över telefon sen – vad är det för fel??) * Hon föreslog akuten eller BVC. Hade en tid hos BVC kl 13 men försökte ändå ringa. Hamnade hos telefonsvararen som hänvisade mig till 1177…
Jag vill inte åka till akuten i onödan, för det vore ju tråkigt om man kommer dit med en vanlig förkylning och kommer hem med en megamonstersupersmitta, så jag fortsatte ta det lite lugnt och pratade med kolugna K under tiden (hon som skjutsade in mig till förlossningen).
Väl inne på BVC var han givetvis som vanligt och det gick inte att höra den rosslighet jag hört eller att han lät täppt. Bra, så klart, men jag hade ju gärna bara fått veta hur mycket man behöver oroa sig. Men inser också att det är sjukt svårt att få veta. Han kanske är förkyld. Kanske inte. Kanske var han så trött igår för att han skrek så mycket natten innan. Kanske åt han mindre för att han gått igenom en tillväxtfas. Man har ju ingen aning, och inte heller vården nödvändigtvis.
Och det är det här som är grejen, att trots att ingen egentligen vet och trots att man går på någon slags sparlåga, så måste man fatta beslut. Ha is i magen och veta hur ens barn beter sig och våga lita på sin magkänsla. Sjukt läskigt! Rakt in i krishantering 2.0. Man ska liksom kunna vara beredd på allt utan att kunna tänka sig vad ”allt” innebär. Vilka krigare föräldrar är, ändå. Speciellt mammor.
Han sov en del igår men idag är han sitt vanliga arga jag igen.
*Det var tredje gången jag kontaktade dem och exakt tredje gången det var kasst. Första gången pratade jag med en sköterska som tyckte att jag skulle ligga hemma och vara tacksam över mitt graviditetsillamående. Säkert samma sjuksköterska! Andra gången skulle jag ta influensavaccin och blev prejad av en pancho)
Senaste kommentarer