Innan jag glömmer hur det var…
Ja de första två veckorna är ju inte så mycket att orda om för då var jag ju inte ens gravid. Dagen för själva befruktningen (ja, jag vet exakt vilken dag det var och det är en rätt speciell historia, som har att göra med en nyss, dagen innan för att vara exakt, nyinflyttad kvinna, en nyss hemkommen man och champagne, bland annat)
Efter en vecka började jag känna hur det stack i den vänstra äggstocken. Jag hade varit på ett gynbesök för att kontrollera min cysta, så jag tänkte inte mer på det. Tänkte bara att det var för att gynekologen varit där och pillat. Precis nu idag när jag tänker efter så sitter ju cystan på höger sida och det stack på vänster sida… så det går ju inte riktigt ihop… hehe. Jaja. I efter hand har jag fått veta att ägget hade lossat från vänster äggstock, där ser man. Stickandet fortsatte och dagen innan mensen skulle komma så började brösten göra ont och jag hade mensvärk. Jag brukar ju aldrig ha ömma bröst, men mycket förändras ju när man blir äldre. Det här var runt midsommar och det dracks väldigt mycket vin, så när jag också började känna mig lite labil tänkte jag att det var kombinationen av utebliven mens och vin. De ömma brösten fortsatte, stickandet likaså och det dåliga humöret blev en lightversion av en riktig depression. Jag grät när jag hade avstämning med min chef (som i efterhand har sagt att hon misstänkte att jag var gravid pga mitt ändrade beteende på många plan – känner man varandra för bra då?) jag var arg, när jag pratade med kompisar var jag ledsen och superdeppig, såg ingen mening med någonting. Jag visste ju att det var hormoner, vilket var tur, för jag kände knappt igen mig själv när jag låg och stirrade in i väggen. Ungefär en vecka efter att mensen skulle ha kommit, så tog jag graviditetstestet.
Vecka 6
Veckan därpå skulle jag till Norge på jobb, och upplevde den där hungriga fasen för första gången. Jag hade även fruktansvärt ont i livmodern, växtvärk antar jag, som jag som tur är inte har känt av sedan dess. Så jag sov dåligt, gick upp tidigt och jag åt var tredje timme. En av dagarna åt jag 06.30, 10, 11.30, 14, 17, 19 samt 21. Var ändå vrålhungrig när jag gick och la mig och vaknade mitt i natten av att det kändes som att jag inte fått äta på en vecka. Brösten ska vi inte tala om. Nu sticker de, men då var de stora, värkande klot. Det var nog den veckan jag slutade sova på mage, som annars är min go-to-sovposition – och jag har inte börjat igen sedan dess.
Vecka 7
Kom illamåendet. Eftersom man ändrat något i texten i bipacksedeln till Postafen så vågar inte vårdpersonal längre rekommendera det. Jag var så illamående att jag inte kunde komma upp ur sängen. Jag kräktes inte, men det fanns inte heller något jag ville äta och vissa saker fick jag avsmak för. (Kan fortfarande inte äta halloumi, avokado och kyckling, men konsumerade mycket citronvatten samt tantkarameller, så länge jag kunde suga på något kändes det lite bättre) Jag hade inte hunnit gå på semester – och tack och lov så har jag möjligheten att jobba hemma. Fick kämpa för att få något gjort. Tog mig till vårdcentralen där sjuksystern sa ”Du tar Postafen på egen risk” ”Jaha, vad är alternativet” ”Ja det är ju att du inte tar något.” (inte sant, läkaren kan skriva ut ett annat alternativ och det var därför jag var där; jag skulle träffa henne först för att sedan få komma till läkaren och prata graviditetsillamående, men hon bestämde sig för att ta saken i egna händer) ”Ja det går ju inte, jag måste ju jobba.” Och det var där det kom första gången ”Tänk positivt. Det här är något naturligt och ett mirakel” Hon menade att om det var så att jag inte kunde komma upp ur sängen en dag pga illamående, så gjorde det inget, för det här är ju liksom livets gåva. Vid vilket annat tillfälle skulle man säga så till någon som söker sig till vården??
Jag gick raka vägen från vårdcentralen till apoteket. Köpte Postafen. Kunde ganska snart sluta livnära mig på kex och kunde åka till jobbet samt även sitta med när de andra åt mat. Köpte även b6–droppar faktiskt (vilket de skriver ut till gravida i Danmark) men inte säker på att de funkade riktigt, så gick tillbaka till Postafen.
Fun facts 1- blir fortfarande illamående i form av att jag numera blir åksjuk av tunnelbanan. Heja graviditeten vad du gör med kroppen! (…)
Fun facts 2 – är något av en mat- och dryckesnörd och veckan innan gravtestet hade jag ett efterlängtat besök på Lilla Ego inbokat. Drack ett av de godaste vinerna jag någonsin druckit och avnjöt fantastisk mat och underbar service. Mycket passande sista restaurangbesök, väldigt glad för detta.
Nästa gång jag skriver om passerade veckor ska jag berätta om mina hemska blödningar och varför det borde finnas fler sidor på internet där det bara står ”Blödningar behöver inte leda till missfall” upprepade 100 gånger på varje sida och med ett ”låt stå”. Och vi ska också prata om Sex & The City vid tillfälle. samt om det verkligen är mer accepterat att leva som Samantha idag än när serien kom.
Den här låten har inget med något att göra, men den är skön.
Senaste kommentarer