Så jag bokade biljetten och en väldigt tidig lördagsmorgon satt jag i en taxi på väg till flygplatsen. Jag visste att han också var på väg, vi hördes direkt när vi vaknade och höll kontakten fram till att våra respektive plan skulle gå genom att skicka bilder till varandra. Senare skulle det bli en grej, en bild på nåt, utan beskrivning, innehåll som ingen annan skulle fatta. Inte förrän jag hade landat slog det mig; ”Tänk om han inte menade allvar, tänk om han inte alls har åkt hit?” Jag blev lite nervös, nästan lika nervös av den tanken som av tanken på att han skulle stå där ute.
När jag såg honom fylldes magen med fjärilar, hjärtat började slå snabbare och jag kände mig som ett barn på julafton. Fylld av förväntan och med massa pirr i kroppen pussades vi snabbt och fumligt innan vi tog oss till en taxi. Taxin körde ut från flygplatsen, vi småpratade, det var lite stelt och jag funderade på vad jag hade gett mig in på. Ensam i en storstad jag aldrig varit i, med en man jag inte kände, på väg till ett hotell jag inte visste var det låg. Jag kände mig inte rädd, bara konstaterade fakta för mig själv. Tittade på honom i smyg och konstaterade även att det var den snyggaste man jag någonsin sett och hur det egentligen inte kändes konstigt alls att sitta där.
Vi åt frukost tillsammans, han sa att han var nervös. Hösten hade precis börjat, men det var som en sommardag ute. Vi åkte in till stan, han åkte till sitt jobb, jag gick omkring själv, shoppade, till mig själv, men även till honom. Jag funderar ibland på om han använder bröstnäsdukarna jag köpte och om han tänker på mig, eller om han har slängt dem för att slippa. Efter att vi ätit lunch ihop och kommit tillbaka till hotellet, bytte vi om och gick ut för att ta en öl. Vi hamnade på en gatufest, det var live-musik och solen sken, jag hade linne trots att det var september. Under hela tiden vi var där rörde vi vid varandra på något sätt, när han inte var och köpte öl eller någon av oss gick på. Vi kysstes, mycket, på det där nyförälskade sättet, skrattade massor; när jag skrattade så jag grät strök han reflexmässigt bort tårarna från min kind. Jag funderade på vem han brukade göra det på. Han skämtade om att vi skulle flytta dit och han skulle bli hemmapappa, vi pratade om ställen vi skulle åka till, drack ännu mer öl, vin, åt god mat och vinglade hem vid midnatt (jag vinglade, inte han, vilket han flera gånger efteråt har påmint mig om) efter att jag plötsligt kände att jag fått nog och ville gå hem. Den natten somnade vi i varandras armar och när jag vaknade hade jag min hand i hans och jag vet att jag tänkte att ”vad som än händer kommer jag alltid att vara så glad för den här helgen och jag önskar att alla någon gång får känna det jag känner när jag är med honom”. Det var inte bara att han sa att jag gjorde honom lycklig, att han älskade se mig njuta, att jag var snygg, sexig, fin, det var hela han. Trots hans plumpa kommentarer när han var nervös och trots att jag visste att det bara var en illusion.
Senare den dagen tog vi en promenad, höll varandra i handen, stannade upp för att kyssas var tredje meter och när vi skildes åt för att han skulle till jobbet sa han ”puss, ses sen” som om det var det mest naturliga i hela världen. Vi visste inte då att vi skulle flyga från olika terminaler och att det där skulle vara det sista vi såg av varandra den helgen, vilket ledde till en timme av trånande meddelanden på flygplatsen.
Jag vet att jag, första gången vi sågs, sa till honom att jag inte ville ha något komplicerat, eller drama. Han lovade att han var okomplicerad och jag trodde honom, och mig själv. Men efter den helg jag precis hade tillbringat med honom förstod jag att vi hade delat alldeles för mycket och blivit alldeles intima för att det inte skulle kunna bli komplicerat, exakt hur komplicerat hade jag däremot aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig.
Senaste kommentarer