Efter att vi hade setts första gången (läs mer här) skulle det dröja innan vi sågs igen. Några sporadiska meddelanden, men inget mer. Vi bodde långt ifrån varandra och hade båda andra saker för oss. Jag tänkte på honom ibland, på vad vi hade sagt, vad vi hade gjort och hur han hade fått mig att känna. Hur jag tänkte att ”Det är så här det ska kännas. Om det inte känns på det här sättet så får det vara.”
Jag var uppe på besök igen, han hörde av sig precis när jag åkt och var sur för att jag inte hade berättat att jag skulle komma. Jag hade känt att jag inte egentligen hade tid och jag visste inte om det var så smart, egentligen, att ses. Nästa gång jag kom upp sa jag till, men tänkte att vi nog inte skulle ses och att det inte spelade någon roll. Men vi sågs. Han fick nyckeln till hotellrummet jag bodde på och jag visste att jag kunde lita på honom, trots att vi knappt kände varandra. Andra dagen sa han att han skulle på affärsresa två dagar senare och frågade om jag ville följa med. Så många gånger jag tänkt att det finns två avgörande tillfällen i den här historien som gör att jag sitter här idag, gravid med hans barn. Det ena är när jag bestämde mig för att följa med honom den gången och det andra är min flytt.
Han erbjöd sig inte att betala min resa, det var inte så, men hans blick utmanade mig när han sa ”du ska inte följa med då?” utan att egentligen tro att jag skulle göra det. Jag sa att han skulle akta sig för vad han önskade sig, för det skulle kunna gå i uppfyllelse. Senare den dagen smsade jag och sa att jag hade bokat biljett.*
*(Jag bokade inte bara en, utan tre. Två dit och en hem. För är man som jag så kan man råka boka en biljett på rätt dag men fel månad. Upptäckte det när jag pratade med en kompis,… kunde varit värre, kunde upptäckt det på flygplatsen.)
Senaste kommentarer