Jag kom hem, helt omtumlad av helgen och jag vet att jag tänkte att ”oavsett vad som än händer, så kommer jag alltid vara tacksam över att jag har fått uppleva den här helgen och har fått känna det jag har känt.” Jag visste också att jag var tvungen att avsluta det, att den närhet vi kände till varandra den helgen aldrig skulle kunna leda till någonting bra.
Utöver att vara omtumlad så blev jag smärtsamt påmind om att vi inte hade skyddat oss, smärta i form av att det sved när jag kissade. Inget värre än urinvägsinfektion, men under hela den tid vi sågs var jag alltid stressad över att han skulle smitta mig med något, jag trodde aldrig att han bara träffade mig. Att jag skulle bli gravid fanns inte på kartan – jag kunde ju inte. Han var så obrydd dessutom så jag tänkte naivt att han väl hade steriliserat sig. Vi skulle prata om det, nästa gång vi sågs. Jag sa att jag inte ville bli smittad med något, frågade om han träffade andra, han sa nej. Han sa att han inte ville ha fler barn, jag sa att jag inte kan få barn. Så här i efterhand antar jag att han med det tyckte att han gjort det han skulle och att allt ansvar därmed låg på mig.
Efter vår gemensamma helg hördes vi mer frekvent än någonsin, det var mycket ”längtar efter dig” ”önskar du var här” ”du är så fin” ”nej du är” ”nej du är det finaste” i sann fjortis-anda. Dagliga emoji-hjärtan i regnbågens alla färger. Kort från vardagen på saker som, om någon annan skulle se dem, ingen skulle förstå innebörden av, han var den sista jag hörde av på kvällen och den första jag hörde av mig till på morgonen.
Vi skulle ses igen, men vårt möte skulle få mig att tro att det skulle vara sista gången. Han kysste mig på ett helt annat sätt än vad han gjort tidigare och när han vid ett tillfälle ömt strök bort en hårslinga från mitt ansikte så tänkte jag att han nog hade blivit kär ändå, trots att han inte skulle. När vi skildes åt uttryckte han sig på ett sånt sätt att jag började ana att vi inte skulle träffas mer. Jag minns att jag till och med frågade honom om det var sista gången vi sågs och han sa nej. Jag åkte hem, men hade ont i magen.
När jag åkt hem åkte han på grabbresa. Han ringde mig från den resan och det samtalet gjorde att jag visste att han hade fått känslor för mig. Vi skulle ses när han kom hem, men det gjorde vi inte. Han slutade svara på mina meddelanden och gick under jorden. Jag visste ju, egentligen. Jag hade ju känt det på mig, och egentligen var det ju bara bra, jag visste att det var tvunget att ta slut någon gång. ”Bättre nu än sen” tänkte jag för mig själv. Men tomheten när han försvann överrumplade mig, jag hade nog inte fattat hur mycket jag själv kände och det skulle ta lång tid innan jag slutade känna att det stack till i hjärtat varje gång jag tänkte på honom eller såg något som jag kopplade ihop honom med. Till slut började jag komma över det och såg det bara som ännu ett äventyr och att det var bra att det tog slut när det gjorde. Men det skulle visa sig att det ju inte tog slut. Det var bara en lång paus.
Senaste kommentarer