Det var ett tag sen, men de förtjänar likväl att få finna med. De allra allra första veckorna hittar man här.
Knappt hade jag hunnit ta ett gravtest och fått konstaterat även hos gyn att jag var gravid, innan jag började blöda. Paniken,, så klart. Inget blodbad, men tillräckligt mycket för att jag (som var i vecka 7) skulle tänka att ”nej nu försvinner det”. Jag blev väldigt stressad över det men hade aldrig ont så försökte att inte oroa mig för mycket. Ringde till sjukvårdsupplysningen, tror jag, och frågade om det, googlade en massa (som man ju inte ska…) och till slut så fann jag mig nog i på nåt sätt att det bara fick vara som det var. Till slut var alltså flera veckor senare, för blödningarna höll i sig ända fram till vecka 12, lustigt nog precis efter att jag läst någonstans att det är vanligt med blödningar fram till vecka 12 men att de sen upphör.
Vecka 8 började min andfåddhet och den har suttit i sen dess. Trött av allt; enda gången jag behövt sova en stund på lunchen på jobbet. Illamående om jag åt och när jag inte åt. Brösten slutade göra ont, vilket de hade gjort från lite innan jag väntade min mens.
Vecka 9 – blev illamående även av doften av ägg och grillad kyckling. Ägg gick över ganska snabbt, kyckling har jag precis kunnat börja äta igen, men har fortfarande svårt för doften, speciellt grillad kyckling Fy. Fan.
Vecka 10 blev illamåendet värre och hungern ökade, Alltså konstant hungrig. Brukar äta mer proteiner än kolhydrater och generellt sett aldrig potatis, ris, pasta. Helt plötsligt sug efter typ makaroner och blev inte mätt om jag inte åt kolhydrater. Tog en halv postafen på kvällarna för att slippa illamåendet och kunna somna. Det börjar dra i magen när jag sträcker på mig.
Vecka 11 blir jag inskriven hos MVC. Ont i brösten igen, börjar sticka i en äggstock. Börjar känna mig lite piggare, men andfåddheten är kvar och jag får välkomna nästäppan. (Inte heller släppt…) Om jag inte äter ordentligt blir jag så illamående att jag tror att jag ska kräkas.
Vecka 12 börjar jag vakna på nätterna vid 4 för att jag måste äta och kissa. Drömmer varje natt, konstiga drömmar. Får en sista stor blödning i början av vecka 12 men sen när jag är 11+5 så är det slut och sen dess har jag inte blött mer. Superkonstigt, men skönt.
När jag nojade som mest över blödningar och att fostret skulle ha dött i magen och allt det där andra som man inbillar sig (kan vi prata lite om att det borde finnas 100 poster som säger ”det kan gå bra även fast du blöder när du är gravid” för varje post som målar upp skräckscenarion?) (pratar givetvis om Familjeliv) (blödning behöver inte leda till missfall, låt stå, låt stå , låt stå!) så försökte jag tänka på att det inte var planerat och… att det ju inte låg i mina händer, för det gör ju inte det. Blir det ett missfall så blir det och då var det inte meningen att det barnet skulle födas. Och har tänkt, sedan dess, att händer något så har jag ändå så mycket annat fantastiskt att se fram emot. Därmed inte sagt att det inte skulle vara en stor sorg, så klart, börjar ju allt bli lite nyfiken på grodan….
Senaste kommentarer