Efter två graviditetstest, ett ultraljud och efter att ha pratat med alla jag känner, bestämde jag mig för att jag skulle berätta för honom.
Eftersom jag visste att han är konflikträdd så sa jag inte innan han kom hem till mig att jag var gravid. Jag ville göra det på det vuxna sättet, dvs att man pratar om viktiga saker i verkligheten. Jag var så nervös, för jag visste ju att jag inte kom med ett glädjebesked. När jag sa att jag var gravid så blev han likblek och sen sa han att mina nylagda golv hade blivit bra. Han sa något annat om min lägenhet, vi hade sex, jag sa ”du kan inte bara stoppa huvudet i sanden den här gången” han sa ”nej jag lovar” och sen åkte han hem.
Det var (ingen blir förvånad) sista gången vi sågs. Senare skulle vi höras i textform, många mindre charmerande ord skulle komma från hans håll. Ingen gång skulle frågan ”Hur mår du?” komma, trots att han visste om min historik med mitt ex, om min påstådda oförmåga att kunna bli gravid naturligt, om min önskan att få barn osv. Jag vet att han visste att jag ville ha barn, jag kan säga exakt när vi pratade om det och var vi var. Mest minns jag det eftersom han förvånat sa ”Jag trodde inte du var typen.” (Ångrar så att jag inte fann mig och frågade vad han tyckte att jag var för typ egentligen? Hade varit mycket intressant att höra den förklaringen, även om jag tror mig förstå vad han menade.) Man kan ju inbilla sig att alltså även han skulle komma ihåg det här, just därför, men tydligen inte.
Senaste kommentarer