Ironiskt nog, med tanke på mitt förra inlägg, så har jag sovit extremt dåligt två nätter i rad. Vaknat klockan 03, inte hungrig utan för att jag måste kissa, men efter det måste det ätas, som om magsäcken först efter att jag har kissat kan känna efter och komma på att det behövs mat. Mer om extremhungern en annan dag.
Den där dagen
I alla fall. Dagen då jag fick veta att jag är gravid.
En av mina väninnor hade propsat på att jag tog ett test, eftersom jag hade gått över tiden. Jag tyckte att jag hade tagit tillräckligt många i mina dagar som varit negativa för att veta att jag inte behövde – jag visste ju att jag inte kunde bli gravid. Ja, jag hade ont i brösten, mådde illa, jag reagerade på vissa lukter (men har alltid haft känslig näsa) hade mensvärk, det stack i livmodern (men att det sticker i äggstockar eller livmoder är man van vid om man har endo) och jag kände mig allmänt grinig. Extra grinig pga hormoner, vilket jag förstod att det var, men jag trodde att det hade med min cysta att göra. Jag trodde också att det var därför som mensen aldrig kom och var orolig samt på förhand lite ledsen, för jag visste att jag skulle behöva börja om med hela endo-karusellen igen.
Jag hade varit hemma hos en kille jag känner, där hade jag rynkat på näsan åt ett vin jag tyckte smakade dåligt och varit nära att somna på soffan vid halv nio. Stod på perrongen och pratade med en kompis medan jag väntade på tåget,. Minns att jag, när hon sa att jag skulle köpa ett test, sa att det ju var omöjligt och utöver omöjligt så vore det ironiskt om det mot alla odds skulle hända med tanke på situationen med han som i så fall skulle vara pappan. Åkte hem, sov.
Gravtestet
Dagen därpå köpte jag ett test, för jag visste att om jag skulle in till gyn så skulle de ändå fråga om jag tagit gjort det.
Att ta gravtest har alltid varit så dubbelt för mig, En del sorg blandat med en liten liten förhoppning om att det kanske ändå inte är så och sen besvikelsen efteråt, kanske blandat med lättnad beroende på omständigheterna. Du vet, när jag var yngre och har testat så har jag ju velat få bekräftat att jag kunde ändå, även om jag fått veta att det inte är så, och i det där att vilja få ett plus så har jag ändå inte velat för det har inte varit läge att bli gravid. Förra året när jag och mitt ex faktiskt ville och det var läge, så var det nog bara sorg. Då hade det gått så många år att jag börjat fatta att det inte skulle hända och även fått höra ännu en gång, på RMC i Malmö att ”Chansen att du inte blir gravid på naturlig väg är ungefär 99%”.
Den här gången var jag förberedd på det där igen, när man får det svart på vitt ännu en gång att man är ofruktsam, men något i mig gjorde ändå att jag började få ont i magen på väg hem från jobbet och jag kände mig inte så säker längre. Jag kan ju min menscykel utan och innan, jag kommer ihåg de få gånger jag varit sen. Sista gången så kom den efter fem dagar (och innan så hade jag samma symtom som nu, så här i efterhand undrar jag om det var ett tidigt missfall… tänk om jag tagit ett gravtest redan då…)
Det här var i så fall fel man och helt fel tidpunkt, Inte att jag inte kände något för honom, tvärtom, men vi hade liksom inte den sortens relation. Och barn skulle jag ju skaffa i en relation, med en man jag skulle leva med. Jag hade ju sett framför mig hur jag och den blivande pappan tillsammans skulle vänta på att testet skulle bli klart och när det skulle visa positivt skulle vi jubla och gråta… Jag hade inte föreställt mig att jag skulle stå själv inne i badrummet och hoppas på att det inte skulle bli ett plus och att plus-tecknet skulle dyka upp innan test-strecket,
Med ett rum som snurrade och skakande händer ringde jag min mamma först och efter det mina vänner. Mer om reaktionerna en annan dag (spoiler alert – pappan sa ”Golven blev riktigt bra och vad du har kommit i ordning här hemma”). Var det någon gång jag verkligen hade velat ha ett stort glas vin var det när jag mötte upp en kompis samma dag, men lät bli.
Jag tog ett test till för att kolla att det första verkligen stämde och sen beställde jag en tid hos gyn. Jag behövde ju fortfarande kontrollera cystan men nu behövde jag också kolla att embryot satt där det skulle sitta, för tydligen är utomkvedes inte helt ovanligt med endo. Och innan jag hade varit där ville jag inte tänka mer på vad en graviditet skulle innebära.
Embryot och min hangaround cystan
Cystan fanns kvar. Den var lika stor som den var förra gången, lite mer än 4 cm, och den satt där den hade suttit innan. Och i min livmoder satt en liten jordnöt. Gynekologen frågade om jag ville se; det ville jag. Ett hjärta pickade, jag började storgråta (eller så hade snorgråta varit en mer passande beskrivning; ni vet nästan av den där sorten som Helena Bergström alltid lyckas få med i alla sina filmer) och med vetskapen om att jag var i vecka 7 gick jag hem med en bild på den lilla jordnöten och en bild på min hangaround cystan som var stor som en liten potatis. Nu har de växt båda två, men det är en annan historia..
Senaste kommentarer