Efter mitt sista meddelande hörde jag inte av honom igen.
Sjukt, på ett sätt, jag trodde att han åtminstone hade velat veta om jag skulle behålla eller inte. Men han var väl så övertygad om att jag, oavsett mitt beslut, inte skulle involvera honom.
Framför allt var det sjukt för att… vilken normal människa är så obrydd? Speciellt med barn sedan tidigare – vem kan iskallt säga ”ta bort det” och sen inte bry sig mer?
Skönt, på ett annat sätt, att slippa en långdragen konflikt under min graviditet. Han stoppade huvudet i sanden, då kunde jag slippa hans tråkiga attityd och fokusera på det fantastiska istället. Men jag visste ju också att jag en dag skulle behöva höra av mig igen, Eller behöva – jag är av åsikten att barn har rätt att få veta vilka deras föräldrar är, så att uppge ”fader okänd” var aldrig ett alternativ. Jag visste också att jag ville vara schysst, trots att han inte förtjänade det, och höra av mig innan det kom ett brev från någon myndighet.
Jag hade förberett ett meddelande
Det skulle skickas några dagar innan födseln. Så kort inpå som möjligt för att han inte skulle kunna förstöra för mig.
”Jag har fått veta att jag inte kunde bli gravid. Du visste det och du visste att jag ville ha barn. Precis som jag visste att du har barn och att du inte vill ha fler. Men nu blev jag gravid, och jag anser att man är två om att skydda sig när man har sex, precis som jag anser att ett barn har rätt att veta vilka som är hans föräldrar.
Jag har aldrig krävt något av dig men jag kommer att uppge att du är far till barnet. Eftersom du inte ville prata så kanske det kommer som en överraskning, kanske inte. Hur du vill hantera situationen framöver är upp till dig, precis som du själv har valt hur du vill hantera den fram till nu.
Att inte vara delaktig i faderskapsutredningen är dock inte ditt val. Jag är inte ute efter att ha en diskussion kring det här utan vill bara informera dig om vad som kommer att hända.”
Men så kom ju junior flera veckor för tidigt Och efter att han fötts så var det så mycket känslor som drog omkring i kroppen och helt plötsligt blev jag orolig för att den här mannen på nåt sätt skulle försöka konfrontera mig, typ stå och vänta utanför porten en dag. (Som om jordens mest konflikträdde man skulle göra det….? #hjärnspöken) Jag velade mellan att höra av mig och mellan att trots allt inte säga något utan bara lämna det till myndigheterna. Det blev en kompromiss.
Istället skrev jag
”Han är född nu.”
Meddelandet blev inte läst. Nästan lite skönt, tänkte jag. Att slippa den shitstorm som slulle komma. Så när jag sedan skrev mitt nästa meddelande några veckor senare blev jag lite paff när han svarade på mindre än 10 minuter. Det är alltså mannen som har hållt sig undan i åtta månader; ganska imponerande.
Det kan ha berott på att meddelandet började med ”Idag har jag kontaktat familjerätten”, eller så såg han mig och förstod att det fanns ett barn. Jag var nämligen ute och gick dagen innan, föraren i en av bilarna som passerar sträcker sig över passagerarsätet för att titta på mig. Han bor i närheten så det skulle vara möjligt, och jag tror inte att jag var så konstigt klädd att någon skulle titta på mig för den sakens skull.
Så vad svarade den här konflikträdde mannen som tror att han gjort någon gravid och efter det har hållt sig borta i åtta månader? Säger han ”OK”? Eller kanske ”Var då?” eller ”är du säker på att det är mitt?” Nej nej. Han levererar en kommentar som hämtad från tonåren:
”Är du sann eller?”
Låt oss fundera över dessa ord till ljuden av den låt han en gång skickade över till mig, när han trodde att han var kär i mig:
Familjerätten? Den besöker vi imorgon. I ärlighetens namn så skulle man kunna tolka det jag skickade som att jag redan varit där, men det är faktiskt inte mitt problem. Han har haft 9 månader på sig att prata om det här.
Senaste kommentarer