Efter att han fått smälta beskedet lite kunde han så prata om det. I textform.
Jag sa bland annat:
”Förstår att du är chockad, det är även jag. Vi får prata mer om det här sen.” och ”Tack för att du inte reagerar som en idiot.”
Varpå han kontrade med att reagera, som en idiot.
Först sa han att det inte var ett roligt besked. Sen att han inte vill ha fler barn. Sen, för att förtydliga, att han inte vill ha barn med mig. Och sen, om budskapet nu inte skulle ha gått fram, så skrev han även ”Det är min önskan att du inte fullföljer graviditeten” Så himla formellt helt plötsligt, han som i vanliga fall har ett vokabulär som en tonåring. (Jo det är sant, du kommer att förstå när jag berättar vad han sa när jag kontaktade honom för att informera om fastställande av faderskapet) Som om han tänkte att det liksom skulle hjälpa honom framöver. ”Men jag SA faktiskt att jag inte ville att hon skulle fullfölja, så då behöver jag inte ta mitt ansvar för det här!” (Hundra miljoner stjärnstopp)
Inget av det här förvånade mig, för jag visste ju redan. Omständigheterna var dessutom såna att det absolut var läge för honom att få panik, säger ingenting om det. Men (och här kommer idiotreaktionen in) att inte ens kunna fråga ”Hur mår du?” det tog det till en helt ny (lägsta) nivå.
När jag sa att jag inte ville prata om det i textform höll han med. Sekunden senare kunde han inte förstå varför. ”Jag kommer ju inte ändra ståndpunkt?” Som om det var enda anledningen att prata om det.
Sen kom guilttrippandet. ”Det är inte lätt att ha barn, jag vet. Och du kommer att vara själv. Så otroligt själviskt om du fullföljer, tänk på det här barnet som bara kommer ha en förälder, där den andra föräldern inte vill. Då gör du det enbart för din egen skull.” Osv.
Allt det här sa han till en kvinna som han haft oskyddat sex med, där hon föreslagit att de skulle skydda sig men han ville/kunde inte och där han visste att hon fått veta att hon inte skulle kunna bli gravid naturligt samt att hon ville ha barn. Samma kvinna som nu var gravid med honom, en man hon inte hade tänkt skaffa barn med, men som inte vågade göra abort för hon hade både ålder och endometrios mot sig.
Jag hade lovat mig själv att inte bli arg, men…det får ju finnas gränser. Jag frågade vem det var som var självisk egentligen och sa sen att jag tyckte han betedde sig som en egoistisk skitstövel. (Notera att jag inte sa att han VAR en egoistisk skitstövel, vilket skulle vara närmare sanningen, utan som jag har lärt mig i alla mina chefskurser, så ger man feedback på ett beteende, inte personen ??) (Jag är så skadad)
Jag sa igen att det här var något man pratade om i verkligheten, som vuxna och att jag inte skulle säga det en gång till.
Han svarade ingenting och nästa gång vi hördes var när jag berättade att min son var född.
Senaste kommentarer