Har ny byxdress med tryckknapp upptill (bra amningsplagg).
Skulle åka tåg och var så inne i en whatsapp-konversation, att jag glömde köpa biljett. Konduktör kommer, jag säger att jag håller på att köpa. Han säger varken ”Jag kommer tillbaka” eller väntar, som de brukar göra, utan han säger ”OK” och går. Precis när han gått förbi tittar jag ner och märker att knappen åkt upp. Jag sitter alltså glatt och visar upp en mycket djup urringning samt ca 50% av mina bröst. I bh, så känner inte att det är någon direkt skada skedd, men ändå. Konduktören kom nämligen inte tillbaka. Han blev antagligen så förfärad att han inte tordes återvända. Förstår honom, även jag uppskattar att man skyller sig i kollektivtrafiken (Vilket får mig att tänka på den man jag såg på tunnelbanan som åkte i bar överkropp en av de allra varmaste dagarna -jag ångrar så att jag inte sa till honom. Fräscht att han sitter där och svettas ner sätet liksom.)
Jag var frestad att inte köpa någon biljett, innan jag visste om konduktören skulle komma tillbaka eller inte, men den laglydiga i mig tordes inte. Har dessutom en gång för många år sedan fått böter för att jag åkt utan giltigt färdbevis, det satte sina spår. (Men jag lyckades få boten avskriven ?.) Jag tycker så klart man ska göra rätt för sig, men det är den där lilla rebellen i mig som ibland gör sig påmind. Alltså uppenbarligen en väldigt, väldigt liten en, om det värsta hon kan komma på är att åka utan giltigt färdbevis.
Annars då?
Jo veckan har innehållit:
– Bebis som rullat ur säng ner på golv, allt gick bra som tur var. Kort kan det beskrivas så här: ”Vad var det där för duns, kom posten? Nej det var för dovt lj…. Oh no.”
– Blev vittne till man på cykel som blev påkörd av bil, påkörd med flit. Var övertygad om att han skulle bli skjuten och jag stod precis framför dem; skyndade därifrån med hjärtat i halsgropen. Ursinniga män skrek till mannen (som klarade sig) ” STICK HÄRIFRÅN TJUVJÄVEL”. Tydligen har vi vårt eget medborgargarde här i mitt område. Känns faktiskt inte alls särskilt betryggande.
– Kollega som missade att jag med tårar satt vid ett bord med en stor bukett vita blommor, ett levande ljus samt ett stort foto. En hint för de flesta men inte för honom, han började prata om sitt nya jobb, sen frågade han om jag var föräldraledig samt förhörde sig om vad det var för imponerande tjänst jag hade nu. (Han har alltid varit väldigt titel-kåt, if you pardon my French.) Han satte sig sen ner, bredvid kortet på min nyss avlidne chef och såg fortfarande ingenting. ”Men vad gör du här då?” sa han till slut. ”Jag ska skriva i den här boken, min chef har nyss dött” Kollegan sliter tag i kortet, tittar på henne och utbrister ”Ja henne känner jag ju igen” efter att ha hört hennes namn men inte lyckats placera henne. Ställer tillbaka fotot med en smäll, lutar sig lite fram och säger dramatiskt med tystare röst: ”Vad dog hon av. Var det cancer?!”
Jag sa ”Nej.”och såg antagligen ut så här: ??
Folk är fan inte riktigt kloka, men det visste vi ju redan.
Senaste kommentarer