Vad hände? Hade ju storslagna planer för den där dejten, men så var det så himla mysigt att bara sitta där och prata, fundera på vad han tänkte på och bara sitta där och trivas i hans sällskap. Oroväckande nog så är det väldigt mycket som är väldigt tilltalande med den där mannen… I alla fall så försvann tiden ruskigt snabbt och helt plötsligt skulle fiket stänga. Vi följdes åt till tunnelbanan och jag funderade på om det verkligen hade funnits något i luften eller om jag bara inbillade mig. Jag menar, han hade ju flera fantastiska tillfällen då han hade kunnat lägga in en stöt, men han gjorde det inte. (Ja-a, jag la allt ansvar på honom)
På väg till tunnelbanan kändes det lite pirrigt och på perrongen i väntan på mitt tåg kände jag mig som om jag vore tonåring igen. Fnittrigt och lite osäker, kände mig liksom… blyg på nåt sätt . Jag tror inte jag var ensam om det heller. Vi tittade på varandra, han skrattade till och tittade bort, vi hade helt plötsligt ingenting att prata om utan kallpratade, när vi inte stod där tysta och det var lite tryckt stämning. Så kom mitt tåg och helt plötsligt så var det bråttom. Vi kramades, jag tänkte att jag skulle kramas först och pussas sen, han tänkte att han skulle pussas och kramas samtidigt och följaktligen så blev det något konstigt mellanting. Och inte stod jag kvar heller, så att vi kunde fortsätta, utan det blev världens snabbaste kyss som abrupt avslutades när jag slet mig loss för att hinna med tåget.
Idag har hjärnan fungerat bra, men tankarna har vandrat iväg mer än en gång. Inte säker på att det är bra. Är det något jag absolut inte orkar med just nu så är det att jag fattar tycker för någon som bara försvinner, eller att det på något sätt blir drama, jag och junior klarar oss utan det. Och är det inte väldigt konstigt att vi inte har bytt nummer? (En annan sak jag inte orkar – överanalyserandet)
Senaste kommentarer