Numera ogravid singelmamma

Det är lustigt ändå, hur man kan sakna någon man egentligen aldrig haft. Min oavslutade relation med mitt barns pappa ligger och gnager i bakhuvudet. Inte att jag inte kan känna något för någon annan eller att jag går runt och är arg, mer att jag saknar honom, vill nå fram till honom. Men, han vill ju inte bli nådd. Jag kan inte påverka det. Jag kan höra av mig och berätta hur jag känner, för min egen skull. Eller för min och min sons skull. Om något skulle hända mig, eller pappan, imorgon så vet jag att jag har gjort mitt eller vad man ska säga. Men inte ens då kan man ju säga allt. Inte i text. Alla de där nyanserna och samspelet som går förlorat. Och han kommer inte svara eller svara något elakt. Det måste jag vara beredd på.

Det är konstigt, när man tänker efter, hur livet kan rulla på som vanligt, men man har helt plötsligt ett barn. Som bara kom till världen av sig själv, känns det som, ibland. Eller, det är inte som vanligt. Det är en helt ny och annorlunda upplevelse. Inte så stor förändring som jag hade trott dock, man vänjer sig så snabbt på något sätt, anpassar sig, för att man vill. Det är väl det kanske. Det känns inte som att mitt liv har blivit speciellt inskränkt, för det var ju mitt eget val. Ja och kanske för att han ju hänger med på mycket av det gör. Jag kan fortfarande ta ett glas vin ute, om jag vill, men det blir ett glas och det är inte klockan 21 utan gärna långt tidigare, helst runt 16. Eller äta middag, men kanske inte en trerätters och inte heller den sent, men går gör det. Junior är dessutom för det mesta en väldigt nöjd bebis när vi är ute. Det är även en alldeles speciell upplevelse att få ta del av hans utveckling. Och att vakna och se honom på morgonen känns som den finaste av gåvor. Men för pappan så rullar allt verkligen på som vanligt. Ingenting har ändrats, möjligen är han 1500 kronor fattigare varje månad. (Vilket btw är en löjligt låg summa.) Det är det. Några taxiresor eller en kväll på krogen. Tänk vad han går miste om, det är ofattbart att man kan välja bort ett barn.

Så mycket är osagt mellan oss och det känns  ibland som att vi sitter i varsin hörna och bara väntar på den andres drag. Men så är det ju inte. Han kommer inte att göra några drag, det är bara fantasier från min sida. Det är bara jag som tycker att så mycket är osagt, han känner nog att han gjort sitt. Jag fattar inte varför det ska vara så stor grej, egentligen. Vi lever bara ett liv, hur kan man vara så långsint? Hur kan man inte vilja prata om saker och hur kan man fortfarande bli kallad vuxen, det förstår jag inte.

I övrigt har jag en fullspäckad vecka (med föräldraledighetsmått mätt) så jag har givetvis vaknat med en förkylning idag. Mannen jag dejtar (eh.. Dejtade – vi har inte setts på 3 veckor typ) är också förkyld och jag försökte säga något om att ”Typiskt, vaknat upp med ont i halsen och har inte ens fått pussats” eftersom vi skulle setts igår, men han ställde in pga sjuk. Fick noll respons. Eller, jo, fick respons. Den här: ? Vilket ledde till att jag fick upp frasen ”He’s just not that in to you” I mitt huvud. ?‍♀️ Tack och hej!