Jag var med någon annan men Han dök upp i mitt huvud, var med vad vi än gjorde. Och det gjorde mig ledsen samtidigt som jag började längta så det värkte i mig. Jag skulle ha spenderat natten med den jag träffade, vi hade tagit in på hotell, men jag kunde inte för allt blev så känslosamt, så jag åkte hem. Vi hade inte setts och inte hörts på två månader och jag hade lovat mig själv att inte höra av mig till Honom, men jag gjorde det. En del av mig hoppades att han inte skulle svara och en del av mig var nyfiken.
Jag skickade ett bildmeddelande jag visste att han skulle förstå, det var tillräckligt tydligt för att visa var jag var och att jag tänkte på honom, tillräckligt diffust för att dölja eventuella känsloutspel. Han svarade med en gissning på min bildgåta, som vi brukade göra. Vi bytte några meningar och jag frågade om bilen gick bra. Sen sa jag att jag inte uppskattade att han bara hade försvunnit. Han sa att han blev kär. Jag sa att han kunde sagt det. Tänkte att han menade att han blev kär i någon annan, men anade att det inte var det han försökte säga. Han sa att han inte hade kunnat förutse konsekvenserna av det som hände och att han blev överrumplad, Jag frågade vem han blev kär i och han sa att det var i mig. Att det var enklast att stoppa huvudet i sanden och att han inte hade slutat tänka på mig eller längta efter mig. Jag visste ju att han hade fått känslor för mig, att han däremot hade tänkt och längtat tog jag med en nypa salt – för varför hör man inte av sig om man nu känner så? Visst blev jag smickrad, men jag blev också arg. På honom och på mig själv, som inte kunde låta bli att höra av mig. (Köttet är svagt, som en kompis brukar säga.) Att han var lite känslomässigt outvecklad tänkte jag inte var mitt problem, men det blev det ju mer än en gång och snart är det även mitt barns problem, vilket gör mig väldigt ledsen. För den lilla klimpen i min mage har inte bett om att få bli till, det är jag som har längtat så och som inte kunde förmå mig att ta bort honom. Vetskapen om att det kanske aldrig skulle kunna hända mig igen gjorde det omöjligt, men jag vet ju också vad för slags relation han antagligen kommer att få med sin biologiska pappa, dvs obefintlig. Ibland funderar jag på om det ens går att försvara, även om jag vet att den här mannen själv har gjort sitt val, precis som jag har gjort mitt, och att vi faktiskt var två om det. Och sen tänker jag på min mage och att jag kanske aldrig hade fått uppleva en graviditet igen och att jag faktiskt inte skulle kunna få barn och då känns det så självklart. Jag försöker att inte känna skuld över det eller att tänka på att det var ett väldigt egoistiskt val, men det är svårt ibland, att komma ihåg att man är två om det, för det är ju jag som har fattat beslutet att behålla barnet och det är jag som kommer att ta hand om det. Han behövde ju inte göra något mer än att bara glida undan och kommer inte behöva göra något mer än att betala för det. (Det senare tror jag dock inte att han har insett än.)
Om du har gissat att vi tog upp kontakten så har du gissat rätt. Efter två veckor skulle vi ses igen, under dramatiska omständigheter. När vi väl tog upp kontakten igen var det lika känslosamt som det var innan och han var tydligen fortfarande kär. Jag minns inte om jag sa att jag var kär i honom. Jag tror inte det, inte då.
Senaste kommentarer