Haft en lyxig vecka; har både varit hos frisören (fast min frisör kallar sig ”kreatör”) (och han är fantastisk) och fått mina bryn fixade. Lyxigt och dyrt, eftersom jag ju också betalar barnvakten för att kunna åka iväg några timmar. (Ja och så kan man kanske anta att någon som kallar sig för kreatör också är en lite dyrare variant av frisör – väl värd sitt pris dock – blir alltid otroligt nöjd. Han lockade dessutom mitt hår innan jag åkte hem så att man såg alla färgskiftningar, nej men alltså, känner mig som en helt ny människa)
Fastnade lite med hon som fixar mina bryn, vi har inte setts på länge och jag har gått dit… tror det är tre år nu? Vi pratar alltid om allt möjligt under de 30 minuterna det tar. När vi var klara frågade hon om en gemensam bekant som tidigare var en nära vän till mig, och jag märkte hur jag fortfarande känner mig väldigt ledsen över att vi inte umgås. Eller nä, inte främst för att vi inte umgås, utan mest för att jag kände mig så negligerad, att hon inte tog mina känslor på allvar och att, när jag tog upp det, inte verkade som att det spelade någon roll för henne att vi inte längre hade samma kontakt. Det får en ju att fundera på vad man egentligen hade. Också så klart otroligt ledsen för att hon var en stor del av min sons liv och att hon så lätt bara kunde klippa den kontakten, det var som att det var kul så länge hon själv inte hade hade barn, men sen fick hon barn själv och då fanns det ingen plats för honom. Vilket jag visste skulle hända, hon uttryckte det själv när hon var gravid att hon inte skulle ha tid för honom sen. Tur att han inte är äldre så att han inte kommer att komma ihåg det. Alltså missförstå mig rätt; Att få barn är självklart en omvälvande upplevelse på så många sätt och det barnet kommer ju alltid komma först, så klart. Men i sammanhanget så blev det så tydligt för mig att mitt barn mest var intressant eftersom hon själv hade en stark barnlängtan och sedan när hennes eget barn kom så uppfylldes den. För mig var hon en nära vän men också en viktig person i min sons liv, någon jag hade trott skulle finnas där, alltid. Annars hade jag aldrig låtit henne komma så nära honom.
Jaja. Man växer ifrån varandra, men jag har två vänner som försvunnit eftersom de fått barn och.. tja, det är tråkigt. Mest tråkigt för att jag undrar vad vi hade för vänskap egentligen, om det är så enkelt att bara sluta höras. Fick förresten frågan om jag vill vara med på en ”babyshower” i båda fallen men var inte med på någons pga – känns jättekonstigt när man inte umgåtts med någon på typ ett år och så bara ”Hej här kommer jag på en babyshower” Ganska stelt haha. Jag vet ju dessutom att jag, i de här fallen, inte skulle vara välkommen i andra sammanhang, eftersom jag är singel och de umgås med andra par. Och det passar inte mig. Rant rant rant haha. Jag har nya, jättefina vänner, men jag sörjer faktiskt fortfarande de där vänskaperna som inte längre finns kvar. Så klart, för de var en stor del av mitt liv.
Om vi ändå ska prata om sånt, för det ska vi tydligen, så kör min sons opappa förbi sitt barn flera gånger i veckan. Vi bor i närheten av varandra och när han droppar av barnen på skolan, så kommer jag och min son för att gå till förskolan som bor bredvid. Han har alltså kört ner bilen samtidigt som min son cyklar ner för backen. Förra helgen kom han även körandes när vi skulle gå över ett övergångsställe. Som vanligt, när han ser oss, så låtsas han som att han inte ser oss. Så även nu, han stirrade rakt fram. Hans son cyklar alltså över, framför honom och han låtsas som att han inte finns. Som han ju gör, alltid, eftersom han ju inte är en del av min sons liv, men det blir ju så extra påtagligt när man ses. Och jag… jag har länge kunnat hålla det ifrån mig och tänkt ”good riddance” mer. Men när man _ser_ honom så ofta.. när han låtsas som att han inte ser oss. Nejmen alltså… Jag känner snart ett förakt för honom. Det är ju slöseri med känslor, men hans beteende är så äckligt. Jag fattar ju att jag behöver bearbeta det och komma tillbaka till något slags zen, men när min son har haft en lång period där han varit ledsen över att han inte träffar sin pappa så är det klart att jag inte går vidare oberörd när hans pappa kör förbi honom. Pappan, som lämnar sina barn, åker till jobbet och sen åker hem till sin fru och barn som om ingenting. Usch.
Okej över till någonting helt annat
- Julkalender: Jag har funderat på om jag ska köpa någon, för jag tycker att de bidrar till en sån otrolig konsumtionshets – meeeeeen jag beställde hem en i ett svagt ögonblick. Glossybox är på väg hem i dagarna.
- Jul, generellt. Snart är det dags att börja julpynta, eller hur? Det är så mörkt och deppigt ute – det behövs ljus och julpynt. Och, i år bor jag så stort att jag kan ha en gran, det ser jag fram emot. Blir nog en plastgran; håller länge och slipper barrande. Men vill ju också ha grandoften, så kanske några grenar någonstans…
- Bachelor. Är helt fast, tyvärr. Och jag förstår att man kan bli ihopklippt på ett sätt så man framställs ofördelaktigt, men kollar man på ”tjejerna berättar allt” eller vad den nu heter – alltså ouff så osympatiska vissa av de där tjejerna är.
Senaste kommentarer