En före detta pojkvän hörde av sig för att kolla om jag kunde hjälpa honom. Tydligen ska vi börja servera något som han tycker väldigt mycket om och han undrade om jag hade ”några kontakter i köket” och kunde ”hjälpa honom lägga vantarna på ett gäng”… ? (bara där är jag fascinerad över hur lite han vet om mig och mitt jobb – det finns inget kök där jag jobbar och det funkar inte riktigt så att man bara kan köpa varor för privat bruk för att man känner för det.)
Det här är alltså mannen jag känt i över 10 års tid, som jag varit tillsammans med i ungefär 2 år, som inte egentligen ville samma saker som jag, men som ändå sa att han ville det för att… ja, vem vet varför han gjorde det egentligen. När jag insåg att han varken ville flytta (han bodde i en annan stad) eller skaffa barn så gjorde vi slut. (Vänta, tänker du nu, honom har du ju berättat om, det var han som du skulle göra IVF med? Nej nej, tydligen har jag varit tillsammans med två som betedde sig likadant och slösade bort totalt 4 år av mitt liv. Mitt fertila liv dessutom. Hashtagintebitter)
Den här mannen tyckte, när jag berättade att jag var gravid och skulle behålla barnet, att det var orättvist mot den mannen jag blev gravid med. För, jag skulle ju behålla barnet mot hans vilja. Mitt ex tipsade även om att jag ju kunde adoptera istället. När jag sa att ”Oj, du är den enda som säger att jag ska göra abort” så sa han ”Det är väl tur att du har mig, så att du kan höra någonting annat också. Du kanske ska gå till en kurator och prata igenom det här.” (Jag hade ju alltså redan bestämt mig.) Jag blev väldigt irriterad och ledsen.
Under min graviditet, så hörde han inte av sig en enda gång. Inte helt oväntat, efter hans utspel, tänkte jag. Jag hörde av mig några gånger för att kolla läget, för att vara lite schysst, eftersom vi ändå har varit vänner väldigt länge. Men sen slutade jag bara och tänkte att han var historia.
I april, precis innan hans födelsedag, hör han av sig för att kolla hur det går med graviditeten. Jag födde i februari, vilket jag upplyste honom om. Jag var noga med att inte fråga om hans jobb, eller hans relation, om det nu var så att han bara hörde av sig för att älta något. Han började säga något om att han behöver träna men inte kommer iväg…. Samma gamla vanliga story. Jag svarade inte och sedan har vi inte hörts förrän nu, då han alltså kollar om jag kan göra honom en (konstig) tjänst. Tror du att han, när han fattade att jag fått barn, sa ”Kan jag komma förbi och träffa er”? eller skickade blommor? Nej, givetvis inte. Men nu passade det.
Mitt gamla jag hade exploderat, sagt att jag hjälpt honom med så många livskriser och annat och att han aldrig ställt upp för mig, sen hade jag bett honom fara åt helvete. Men det hade bara lett till en lång konflikt, så jag svarade med att säga ”Driver du med mig?” 
och en skrattande smiley,sen sa jag ungefär det jag skrev nyss. Att han hade mage att höra av sig, när han tyckte jag skulle göra abort, när han sen inte hört av sig igen osv. Han svarade”Men jag var ju bara orolig för dig. Jag är ledsen om du blev sårad. Önskar er allt gott” Jag ville inte starta någon diskussion med honom, men jag var bara tvungen att fråga om det var den oron som gjort att han inte hört av sig under hela min graviditet. Vad svarade han om inte: ”Jag mådde inte bra. Hörde inte av mig till någon.”
Och det slog mig. Det han sa är det han alltid har sagt när man har haft någon som helst kritik mot honom.
Är det bara jag som är så less på människor som hela tiden kommer tillbaka till ”Jag mådde inte så bra” som en ursäkt? Det är okej att inte må bra, så klart, det är väl snarare konstigt om du aldrig mår dåligt. Men när man gång på gång använder det som en ursäkt för att rättfärdiga ett taskigt beteende mot någon så kanske man ska försöka göra någonting åt det? Istället så ska alla liksom tassa kring den här personen som inte mår bra, som kanske rent utav är elak mot sina vänner, för ”Hen mår ju inte så bra, inte kan man säga något då” Jo, det kan man, om personen sätter det i system.
I det här fallet så hade han ju alla möjligheter att berätta att han inte mådde så bra, eftersom jag hörde av mig. Jag vet ju dessutom att han har haft ett aktivt socialt liv under den perioden, vilket är konstigt, om han nu mådde så himla dåligt att han inte orkade höra av sig till någon.
Det var så HIMLA SKÖNT att inte svara på hans sista meddelande och bara radera honom ur mitt liv. Jag känner verkligen att jag gör ett bra jobb med att rensa ut människor som inte tillför något.
I övrigt så var junior, förutom att han inte ville sova förrän 23 och var ett vaket yrväder fram till dess, varit tillfreds igår. Så jag gjorde pocherat ägg till frukost (tänkte göra hollandaise också, men kom på det när ägget var upplockat – det hade blivit kallt, skippade följdaktligen såsen) sminkade mig (bara för att det är avkopplande och för att jag inte sminkat mig på en månad) gjorde en löjromspizza och paneer till en kommande palak paneer. Såg även till att jag åt riktig lunch och riktig middag – vet inte när det hände senast. Skönt att få vara lite kreativ och skingra tankarna.
Idag använde jag den överblivna smördegen för att göra croissanter till frukost. Mm-mm-mm ?
Senaste kommentarer