Jag träffade på en kollega som sa att hon inte sett tidigare att jag är gravid. Vi småpratade lite och hon sa saker som: ”Ni måste vara så glada” ”Har ni bestämt vad han ska heta”. Jag lät det bara passera. (Till skillnad från häromdagen då jag bara hasplade ur mig ”Ja, jag är gravid, nej jag har inte en relation” till en annan kollega. Oklart vad jag gjorde för skillnad på dem. En snabbanalys skulle nog ge svaret att den ena kollegan är fast i en snäv ”mamma-pappa-barn”-syn medan jag tror att den andra rycker lite mer på axlarna åt hur folk skaffar barn.)
Det kunde varit jag som utbildade henne i att omvärlden inte alltid ser ut som man tror. Men det blev inte jag. Jag orkade inte. Ibland blir jag själv så förvånad över att vissa saker är så ofattbara för andra, så jag tänker att det är väl samma sak för dem. Även om alla vet att det är jag som har rätt och de som har fel 😉 Till exempel som när vi fortsatte prata och hon fick reda på att jag väntar en pojke. ”Killar är värre när de är små och med tjejerna kommer det jobbiga i tonåren”. Hon kanske har rätt. Men varför är det så? När hon pratade om att flickebarnen i hennes bekantskapskrets satt som små ljus som små, och killarna busade och sprang omkring, hade jag velat prata med henne om hur det kanske hänger ihop med hur de hade uppfostrat sina små troll. Synen på att det är ”okej” att vara tex utåtagerande som kille men inte som tjej.
Ibland tänker jag att tjejer i tonåren blir så mycket värre än killar just för att det är en motreaktion på att ha behövt vara så himla duktiga hela sin barndom. Någon gång måste det koka över liksom. Som en gammal bekant – hon var guds bästa barn ända fram till att hon fyllde 20, gjorde aldrig uppror hemma. Men när hon började universitetet, då jäklar. (Då var jag klar sen länge och satt gäspandes i ett hörn, själv hade jag revolterat sen jag föddes haha)
Eller kvinnor som i alla år har betett sig så som andra förväntat sig och som när de fyller 50 skiljer sig, klipper håret kort, färgar det rött, åker jorden runt och skaffar sig en älskare, eller tre. (Av någon anledning börjar jag tänka på Kerstin Thorvall här, men hon var väl lite tvärtemot redan från början?) Jag hoppas så klart att det börjar förändra sig, jag bara menar att alla människor oavsett kön, som har en väldigt stark förväntan på hur de ska vara, som de känner inte stämmer överens med hur de faktiskt är, kommer antingen att göra revolt någon gång i livet, eller så dör de olyckliga.
I alla fall. Jag hade ju kunnat sagt så mycket till den här kollegan och det väckte så mycket tankar, men jag skrattade och så ”Oj då, då vet jag vad jag har att vänta mig”. Jag tror det kallas att hålla god min.
Senaste kommentarer