Jag har varit så sänkt och har inte känt igen mig själv. Visst kan det vara jobbigt att ha barn själv, och ja, det är det ibland, men jag har liksom tangerat någon ny slags botten. Har funderat på om jag är deprimerad, men jag tror faktiskt inte det, jag tror mer det är en obalans någonstans. Så slog det mig häromdagen – mina minipiller som jag äter mot endometriosen. Har inte letat upp några papper, men är 99% säker att det vat just det här som fick mig att sluta äta just dessa för flera år sedan. Jag vet inte varför jag inte tänkt på det innan, det var bara något som trillade ner i huvudet. Vet inte om det var det, eller det faktum att X, som jag numera uttalat endast är vän med ? tog baby boss (snart inte så mycket baby, bara boss) som gjorde att allt känns så mycket lättare nu. Han hade honom hela lördagen,lördag natt, samt återlämnade barnet 10 på söndagen. Jag hade migränliknande huvudvärk (eller har jag migrän, vem vet?) så jag låg i fosterställning på soffan. SÅ tacksam för att han gjorde det här för mig. Han menar att det inte är för att han ska försöka ”nästla sig in igen” ? utan att det endast är för att han tycker om mig. Det får väl framtiden utvisa – huvudsaken är att mini-me verkligen gillar honom och jag med, samt att jag känner mig 100% trygg med honom.
Spermadonatorn känner jag mig 150% missnöjd med. Men, väntar på underskrivet underhållsavtal som utlovats dimpa ner i min brevlåda idag,vilket genererar mer än dubbelt så mycket underhåll varje månad, mot vad jag har idag. Samt, fastställer hans del av betalningsansvaret för min son till 77%.
Om det är mig tillhanda idag ska jag fira. Nu kunde jag dock inte hålla mig utan skickade över ett ”Hur fan kan du leva med dig själv” igår pga jag blev så arg och ledsen över hans jävla attityd. Han kan inte ens fråga mig hur vårt barn mår. Däremot så kunde han förutsätta att han kunde lägga upp en avbetalningsplan på det retroaktiva underhållet à 40 000. Han ville betala av det på 80 (!!) månader. Jag svarade inte på det och det tog han som ett ja. Han fick veta att det hade kunnat vara en möjlighet om han hade kunnat engagera sig om endast bara med ett sms då och då, men då han inte kan det så är det inte ett alternativ. Det är ju inte som att jag har höga krav. Och det är inte som att han på något sätt bryr sig. Men men. Så fort avtalet är klart så är vi väl klara med varandra. Hur man kan ha varit med och satt ett barn till världen och inte kan känna något, det är… Det gör mig mållös. Än mer mållös när det gick bra att vara trevlig och låtsas bry sig så länge han trodde att jag kanske skulle kunna tänka mig att ligga med honom. Det är pinsamt uppenbart att attityden gentemot mig ändrades radikalt när det stod klart att jag inte såg det som ett alternativ. Värst är nog skulden jag känner gentemot min son att jag har försatt honom i den situationen, att han växer upp utan en pappa, även om den förnuftiga rösten i mig försöker påminna mig om att det inte är jag som bär skulden. Det är pappan, som inte vill. Men det kommer ju alltid falla på min lott att förklara och trösta.
Känner mig oförskämt pigg med tanke på att jag vaknade 04.30 imorse, inte pga barn utan pga mig själv. Kommer väl däcka tidigt.
Imorgon ska jag träffa gynekolog för att diskutera piller, utöver humöret så har jag också blött typ varannan vecka – ingen höjdare.
Senaste kommentarer