Sitter här och försöker få mitt barn att förstå att mammor också behöver äta; dvs de behöver kunna lägga ifrån sig sitt (precis i detta nu tittade han upp på mig och log snett, i sömnen, som om han vet vad jag skriver och ville kommunicera ”Jag förstår men jag bryr mig inte) nästan sovande barn för att fixa frukost, Jag hade honom i babybjörnen innan han fick äta och tänkte att jag kunde hinna fixa mat även till mig – men det var inte aktuellt.
Idag ska jag inviga min nya mokabryggare (känns så fel att stava det där utan c) för en finkaffe. Och när jag sitter här och surar för att jag har världens minsta kokvrå, med världens minsta kylskåp (inte ett skämt – kylskåpet rymmer några liter mjölk, lite smörgåspålägg och kanske en sallad, och står på golvet, så det är svårt att maximera utrymmet samt svårt att plocka ut något med bebis i famnen) så tänker jag på när jag tog ett kort på vad som fick bli den dagens lunch:
Tänkte lägga upp det och säga ”typisk lunch för en nybliven förälder”, typ, men så såg jag Situation Stockholm som låg där på vagnen och det blev en helt annan bild. Det gick liksom snabbt från ”stackars stressade mamman som inte får i sig tillräckligt med mat” till ”Här går en priviligierad människa som kan köpa något att äta när hon vill.”
(Jag tycker att man får tycka synd om sig själv, man kan inte hela tiden sitta som nåt jäkla helgon och tänka på att det finns folk som har det sämre; så länge man förstår att det faktiskt oftast finns folk som har det sämre. ?)
Nu verkar monstret sova, så jag ska attackera köket. Fördelen med att bo så himla litet är ju att man alltid har koll på ungen och att han är typ två steg bort när han börjar skrika. Om jag btw skriver mer osammanhängande än vanligt så beror det på att min hjärna börjar brytas ned. ?
Senaste kommentarer