Jag har en före detta pojkvän som jag har umgåtts med, det tog slut för flera år sedan. Från början bodde vi inte i samma stad, men sedan en tid tillbaka gör vi det och vi har sedan dess setts då och då. Framför allt när han hade en period då han mådde ganska dåligt så hade vi en del kontakt och jag lyssnade på hans neurotiska ältande, som man ju gör, med människor man tycker om.
Sen blev jag gravid. När jag berättade för honom om det så blev han lite kränkt, å den här mannens vägnar. Han tyckte att jag skulle överväga att göra abort, eftersom mannen inte ville det här. Han vet om att jag fått veta tt jag inte kan bli gravid på naturlig väg, men när jag sa ”det kanske aldrig mer kommer att gå” sa han ”Man ju adoptera”. ”Eller åka till Danmark.”
Hur han nu tänkte att det skulle gå till i Danmark om man inte ska kunna bli gravid på naturlig väg. Undrar om han ens vet hur det fungerar? Och gällande adoption så tycker jag att det är fascinerande hur människor (män) slänger sig med det som vore det som att gå till McDonalds och beställa det man vill ha. Det funkar inte så, det tar tid och det kostar pengar och man ska uppfylla många olika kriterier. Fantastiskt känslokall kommentar, men det hör väl till saken att han inte vill ha barn själv. (Vilket han hade kunnat säga till mig innan jag slösade..förlåt delade mitt liv med honom under två års tid. Det kom fram på slutet. Ungefär samtidigt som jag insåg att han aldrig skulle förändra någonting annat i sitt liv heller, typ flytta så att vi skulle kunna leva ihop, som han hade sagt så många gånger innan.)
När jag sa att han var den enda som tyckte att jag inte skulle behålla barnet så sa han att det bara var bra att höra olika åsikter samt att jag åtminstone skulle söka till en psykolog eller kurator så att jag fick prata om det här. Sen dess har våran kontakt varit väldigt sporadisk kan man säga. Jag har hört av mig någon gång för att kolla läget men insett att jag inte längre hör till hans vänkrets; han har nämligen hört av sig exakt 0 gånger under ett halvår. Inte ens för att fråga hur jag mår. Vi har alltså känt varandra i över tio års tid och har gått igenom mycket tillsammans, bland annat varit tillsammans i två omgångar, men det här klarade tydligen inte vår vänskap av. Det gör ju att en börjar fundera på hur bra vänskapen var egentligen. Och det ska bli intressant att se vad som händer om/när han krisar nästa gång, om han helt plötsligt kommer ihåg mitt nummer…
Jag har en annan nära kompis som har reagerat ungefär på samma sätt; det gör mig så fruktansvärt ledsen och besviken att vänner jag trodde stod mig riktigt nära helt plötsligt ser det som att det här är mitt ”fel” och att all skuld ligger på mig, inte att mannen har ett lika stort ansvar att skydda sig utan att det är jag, som inte ens visste att jag kunde bli gravid , som bär all skuld. Den bästa kommentaren måste ändå ha varit, från nämnda kompis; ”Ja om du tycker att du kan leva med det här beslutet…” apropå att jag inte kunde tänka mig att göra abort. Tack! Med vänner som dig behöver jag inga ovänner, man lär så länge man lever och livet går vidare…. Men utan även denna kompis, för hen har också fasat ut sig själv. 15 års vänskap. Tur att jag har andra vänner som istället kommit mig mycket närmre. Och tänk vad lite spermier kan ställa till med… Det enda jag egentligen funderar över nu är om jag ska ta upp det här med dem eller bara låta det vara. Vad hade du gjort?
Senaste kommentarer