Numera ogravid singelmamma

Hänt sen sist:

Blivit bortrövad (med samtycke så klart) av lång och snygg främling, vi spenderade en vecka på Maldiverna, inte haft tid att skriva något. Nu ska vi gifta oss och jag har fullt upp med att planera bröllopet. Litet, intimt, bara våra närmsta 200 vänner. Han har redan lovat att adoptera junior och de har så kul ihop!

I den verkliga världen har jag:

Gråtit mycket pga ett barn som får hysteriska anfall lite då och då, gärna kvälls- eller nattetid. Känner mig otillräcklig som mamma samt också vid vissa fall lite kvävd. Inte pga anfallen utan pga snuttande på mina bröst som vi fightas om. (Jag vinner inte. Projekt ”sluta amma på natten” slutade på omgång 3, ca natt 11. För varje natt som gick var han vaken längre och längre och skrek mer och mer. Omgång 4 kommer snart. Hade tänkt vänta, men istället för att han sover några timmar i stöten och ammar, så är han nu tillbaka på att amma varannan timme. Eller just nu gärna en gång i timmen. Det är väl någon fas. Alla dessa faser.) Det är mycket som händer nu, han klättrar upp för saker, tar sig nästan ner, går med lite stöd (går egentligen lite själv, men törs inte) – antar att det påverkar humöret. Väldigt mammig och lite reserverad i nya miljöer.

Panik pga likvärdig lägenhet sålts 400′ under vad jag gav för min. Den låg högre upp och hade balkong. Om jag säljer för samma pris som de sålde för, har jag inte råd att köpa nytt, för då äter förlusten upp hela min handpenning. Jag får älta det här till söndag har jag bestämt mig, sen måste jag släppa det. Jag kan ändå inte påverka det. ”Åh men du har någonstans att bo och alla bor trångbott i Stockholm”  Jo, absolut. Men kan jag få tycka lite synd om mig själv någon gång? Det är lite jobbigt att inte ha en fullstor kyl, eller någon arbetsyta att laga mat på. Eller att inte kunna bjuda hem någon kvällstid eftersom jag inte kan stänga dörren om mitt barn. Det är väldigt lätt att bli isolerad som det är när man är ensam med ett barn, det är inte optimalt att bo som jag gör. Och, även om pengarna till min handpenning aldrig var ”mina” dvs jag har endast fått dem genom en lägenhetsförsäljning, så är det ju surt att allt äts upp av en förlust. Det var en så stor grej för mig att kunna lägga in pengar i en lägenhet. Kändes som att jag för en gångs skull hade lite flyt. Oron för att aldrig kunna flytta därifrån är jobbig. Det är liksom inte ens en bra planerad lägenhet, det är bara en väldigt liten lägenhet, som jag redan lagt alldeles för mycket pengar på. Så. Nu har jag rantat klart om det. Man kan se en massa fördelar med det där också, så klart.

Jag har varit på dejt! Vi hade trevligt, men jag var exakt noll intresserad. Inte han heller. Så bytte vi några ”Du var himla trevlig osv” sen sa jag ”Men lägg till mig på Facebook eller ta mitt nummer” vilket jag inte fick nåt svar på, så efter 24 h (ca) tog jag bort honom. Vi pratar alltså Tinder. Och det kändes liksom.. Ingenting! Jag har tidigare haft en grej med att jag har känt mig bortvald även om jag egentligen inte var intresserad själv, men den här gången kände jag efter ordentligt och kände att jag ju faktiskt inte ville ha honom. På pappret bra, men min magkänsla sa nej. Eh… Men med tanke på mina tidigare kassa relationer så borde jag kanske gå emot magkänslan hahahaha.

BTW – varför finns det så många mossiga män? Ser de inte ut som neandertalare pga de tror att ALLA passar i skägg, så tänker de som en neandertalare. Pratade med en man i min ålder som på allvar sa att hans kompis ”fått tillåtelse av frugan att gå ut ikväll höhö”. Jag skrev tillbaka och undrade om de också kallade sina respektive för ”regeringen”, då plockade han bort mig. Förstår inte, la till en skämtsam smiley och allt! ? Men allvarligt talat, det är skrämmande. Det låter kanske inte så allvarligt, men det brukar innebära en halvsunkig kvinnosyn, gärna dold under ”tål du inte ett skämt.” när man skojar om hur kvinnor borde stå vid spisen och föda barn.

Anywho… Vad mer… Jo junior har fått plats på förskolan och börjar 1.4. Inte något av alternativen jag sökt, utan den som ligger längst bort från oss av de alternativ fanns. 20 minuter dit, sen 10 minuter till tunnelbanan och 40 minuter till jobbet. Vardagsmotion! Lustigt det där, hade jag själv valt att gå en promenad på en halvtimme (eller timme som det blir totalt) varje dag, så hade det ju känts otroligt bra. Men nu har jag inte möjligheten att själv välja, så då blir jag irriterad istället. Eller, det är ju inte sant, jag kan ju välja att tacka nej, men då har jag ingen förskoleplats. Långa dagar blir det, men så är det väl när man har valt att bo i Stockholm.

Hur som helst, det som hade varit trevligt hade varit om det fanns information om förskolan. Men, av en händelse så ligger det ingenting om den på Stockholm stads hemsida. För den länken är trasig. Och det går inte att hitta något om man googlar heller. Ringde till Stockholm stad som sa att det nog var förskolan som gjort något fel och gav mig numret till förskolechefen,som jag kommer att jaga tills jag får tag på henne. Inskolning 3 dagar, det känns så himla lite, blir gråtfärdig bara jag tänker på det. Men det blir säkert bra. Annars går det ju att byta ? Fick ett tips av en gammal förskollärare att gå dit innan och spana in på deras lekplats för att se hur de är mot barnen och vad de gör. Men det var inför att välja förskola, nu har jag ju det här eller inget, så vet inte om jag ska det…

Till slut vill jag bara säga att idag för ett år sedan så gick jag hem från jobbet, skulle jobba hemifrån följande dag, åkte till Ikea för att fixa lite saker, somnade fint på kvällen. Och dagen efter så vaknade jag, gick upp, och vattnet började rinna ner för mina ben. Snart fyller han ett. Wow. ❤️

Typ det här gjorde jag för ungefär ett år sedan.