Även om jag inte har fasta tider på mitt jobb, så har jag någon slags målsättning om att komma en viss tid, och den magiska gränsen för mig är 9.30. Fram till 9 känner jag ingen stress alls, mellan 9-9.30 börjar jag känna lite hur det kryper på och om jag är framme efter 9.30 så skäms jag. Idag är en sån dag då jag skäms. Alltså det är ingen som har en åsikt om när jag kommer så länge jag gör mitt jobb och det gör jag, men… Även en tidsoptimist har en inre klocka haha.
Igår var jag på kattkalas. Japp. Här dejtas det..inte… Vi går på kattkalas istället. Men att umgås med vänner och katter är guld värt jämfört med en trött date. Min lätt knasiga väninna och hennes sambo fick för sig att de borde fira sina katter. Precis innan jag skulle gå så pratade jag med en annan kompis, hade skickat över en textrad från en låt som jag tyckte passade min situation med han som är delaktig till barnet i min mage. Hon svarade ”han är ett sånt as”. Och bortsett från de första hormonfyllda gråtveckorna så har jag inte gråtit över det här en enda gång. Hans beteende fascinerar mig främst, men jag vet på vilka premisser vi sågs så jag har inte känt den där olyckan som andra känner som har blivit lämnade.
Men när hon sa det var det som att peta hål på en fylld vattenballong. Eller nä, dålig jämförelse, gör man det rinner ju vattnet ut i sakta mak, det här var mer som att man kastar den i marken och den spricker. Pang, träffar marken, vatten överallt. Jag attackgrät i en halvtimme innan jag kunde börja andas normalt igen och det blev bra.
På kvällen berättade jag för min bror och vi hade ett fint samtal. Det första riktiga samtalet vi haft på flera år. Så allt som allt en fin helg ändå. I eftermiddag ska jag på massage, och sen är det tänkt att jag ska på en date hör och häpna. Allra först ska jag försöka komma fram till jobbet ?
Senaste kommentarer