Känner du igen den? Den där ”nä nu finns där inget där inne längre, hen har gått upp i rök, jag har bara inbillat mig. Jag tyckte jag var så nöjd i måndags efter rul; ”Yes, nu är det på riktigt!” Och så en vecka senare är det som att det aldrig har hänt, som om man bara har blivit lite rund. Kände mig väldigt ogravid imorse och började noja över att magen såg mindre ut; att brösten inte kändes likadant osv osv. Den försvinner ju, känslan, men jag trodde att den skulle försvunnit för gott vid det här laget. Å andra sidan så, om allt går bra, är väl det här bara början på en livslång oro. ?
(Sen toppade jag den känslan med att bli rörd till tårar och skråla med till den här):
Senaste kommentarer