Idag ska jag på mitt andra förlossningsförberedande samtal. Jag kommer låta meddela att jag, efter att noggranna efterforskningar, inte ämnar föda på något av de sätt som presenterats för mig.
Ja, jag har läst ”att föda utan rädsla”. Vet inte om jag tycker att den var så fantastisk som alla säger. Att bästa sättet att möta smärta är att vara lugn och komma ihåg att andas är väl liksom inget nytt. Och har man haft en äggstock som vrider sig samt svåra kramper varje gång man har mens så är det där med smärta bekant. Lägg till två år av konstant ryggvärk så vill jag mena att man ändå har en vag uppfattning av bra sätt att ta hand om smärta på. Jag fattar att det absolut inte är i närheten av en förlossning, men jag tror jag fattar principen. Och ärligt talat så är det inte att värkarna ska göra ont som skrämmer mig. Det som skrämmer mig är att det inte ska finnas någon som kan hjälpa mig fatta bra beslut inför och under min förlossning för att det ska bli så bra som möjligt.
Till exempel så har jag ju pratat om min förlossningsrädsla med barnmorskan på min mödravårdscentral. Hon har gett mig tipset att läsa den där boken och sen har hon lite pliktskyldigt frågat lite då och då hur det känns nu; om det känns bättre. Ja, jag fick en remiss till samtal, och den barnmorskan är väldigt bra; men min egna barnmorska hade kunnat hjälpa mig så mycket mer kring mina funderingar, istället för att bara vifta bort det med ett ”det brukar går bra”, ”de flesta spricker inte mer än normalt” och att barnmorskor inte blir påverkade av stress. (De är ju tydligen övermänniskor, det hör ju jag.) Hon har inte någon gång presenterat fakta för mig. Överlag så måste jag säga att jag fascineras av sättet som man pratar om förlossningar på, det är liksom väldigt mycket känsla och tyckande, men mindre presenterade av rena fakta. Även i den där boken – kvinnors förlossningsberättelser är absolut bra att höra, men statistik är det som talar sitt tydligaste språk. Jag skulle säga jag hade hjälpts av att man presenterar fakta och att kvinnors upplevelser läggs fram som ett komplement.
Det jag också reagerar på är hur mycket ansvar man lägger över på kvinnan och den som ska vara med på förlossningen. Jag har ingen partner som ska vara med mig. Jag har ”någon” som kan vara med, men om det inte finns några garantier för att den personen kan den dagen eller hinner fram om det blir en vaginal förlossning – vem ska jag då få hjälp av? ”Barnmorskan” tänker du. Ja det kan man ju tro, men det pratar man generellt sett inte om. Jag får istället hela tiden veta vilket ansvar jag har och den som följer med mig, för att min förlossning blir så bra som möjligt.
Det sista jag reagerar på som gör mig väldigt irriterad, är att man tycker att jag inte ska oroa mig för min förlossning när man inte ens kan säga var jag ska få föda någonstans. I februari på det sjukhus jag har valt, är det numera fullt. Om jag vill föda i Uppsala istället för att jag har min mamma där, vilket skulle vara en enorm trygghet för mig eftersom jag är ensam, så är det ”i mån av plats” den dagen. För de som bestämmer inom vården och ivrar för vaginala förlossningar så kanske det hade varit värt att tänka på att det hade underlättat om en förlossningsrädd kvinna fick välja sjukhus själv, om det kunde motverka hennes rädsla. Eller att bara få veta var man ska föda någonstans. Sen har jag full förståelse för att saker kan hända på vägen, men att redan nu få veta att det inte är säkert att man får plats gör inte mig mindre oroad. Och det är inte deras problem att jag inte får plats heller, det är mitt problem.
Man pratar så mycket om att det är så speciellt att föda barn och att det är något av det största i livet man kommer att vara med om, men det är verkligen inte så man hanterar det. Jag ringde till exempel till Akademiska sjukhuset för att veta hur jag skulle gå tillväga om jag hellre skulle vilja föda där. Fick prata med en jättetrevlig kvinna som informerade mig om att om det var en vaginal förlossning så var det som i mån av plats den dagen. Om det var kejsarsnitt det var tal om så skulle jag kontakta sjukhuset i mitt eget landsting, för de måste godkänna kostnaden. Inte förvånad att det handlar om pengar. ( Och det är tvärtemot vad mitt sjukhus har sagt. De har sagt att de inte kan göra något om jag vill få ett kejsarsnitt någon annanstans och att jag måste ta kontakt med det sjukhuset själv.) Hon gav mig telefonnumret till den avdelning som kunde bekräfta det här, men där var det ingen som svarade. Det gick fram en massa signaler och sen slutade det bara att ringa.
Hur de kan tro att jag ska bli av med min oro genom att läsa den där boken och att besöka en förlossningsavdelning, när man samtidigt behandlar mig på det här sättet, det är faktiskt en gåta för mig. Och jag kan så klart inte sluta fundera på om det hade varit så här om det var män som födde barn…
Senaste kommentarer