Numera ogravid singelmamma

Vi är tillbaka i livet igen!

Magsjuka i en vecka med tre turer till tvättstugan (alla gånger med barn på magen, en av dessa gånger kräktes han på mig) samt en störtdykning från pall rakt ner på huvudet som orsakade jack och limning i pannan. Jag hatar blod. Det känns så töntigt, men jag blir svimfärdig av blod. Ok inte men’s blod, men tycker inte heller men’s blod är superkul. Alltså sidetrack – när blev det ok att visa blod och äckel i reklamfilmer? Mensblod, någons hals för det ska undersökas av läkare och tänk så enkelt det är med den här appen, eller som häromdagen – reklam för ett företag man kan låna pengar av, genom att visa en ballerina som slår ut en tand. Och man får se blodet, samt den blodiga utslagna tanden. WHY??? Lika lite som jag vill höra om folks privata problem när jag sitter bredvid dem på tunnelbanan, lika lite vill jag se blod och insidan av någons hals när jag kollar på tv. Usch!!

I alla fall så är jag ju själv, så jag kan ju inte bryta ihop, utan fick panikslagen (både pga blod men också för att det var ett så otäckt fall) komma ihåg att djupandas, försöka komma ihåg vad man gör med blödning (”Tryck något mot såret!” tänkte jag – det var sådär enkelt med slingrande ettåring och när mina händer skakade) samt ringa 1177. Där bad de mig att ”skyndsamt” ta mig in till en närakut, vilket jag skyndsamt gjorde, för att sedan få vänta två timmar på att träffa en läkare. ”Skynda dig så du kan komma och köa!” Vi fick sitta i eget rum ganska snabbt pga magsjukan, det var skönt,

Fick träffa en läkare som hette som juniors pappa, vilket var ironiskt, hade nästan hans efternamn också. Ironiskt också för att han även liknade honom och för att jag skulle träffat advokat den dagen och pratat underhåll. Han limmade, vi åkte hem. Sen åkte vi tillbaka samma kväll eftersom minime kräktes, och man ville kolla att det inte hade med fallet från pallen att göra (magsjukan hade alltså typ gått över i övrigt.)(och det hade inte med huvudet att göra, sa man.)

Sen åkte vi till närakuten en gång till, på lördagen, efter att ha pratat med en barnläkare via kry, när magsjukan inte ville ge sig. Sjuksköterskan kollade på mig som om jag vore dum i huvudet och ifrågasatte varför vi var där. Härligt med fingertoppskänsla hos människor som jobbar med människor. ? Också härligt när de lyssnar på vad man säger. Förklarade flera gånger att jag pratat med en läkare innan, samt förklarade säkert fyra gånger när min son hade kräkts och inte. Hon fick till slut inte ihop det utan sa ”Jag skriver att han kräktes måndag, det blir bra.” ?

Hur som. Tillbaka på jobb idag, det kändes fantastiskt. Så jävla trött efter att ha vaknat 03. 30 pga ledset barn som vägrade sluta gråta. Tror jag lägger mig sju ikväll.

Förra veckans plus: Wow, önskar mig få framtida magsjukor, men var inte alls lika äckligt och jobbigt som jag hade trott.

Förra veckans minus: När jag insåg att kräklakanet dels låg med fel sida upp samt hade hasat ner, vilket gjorde att min son kräktes så att det gick ner i bäddmadrassen, då började jag gråta. Men skumgummit klarade sig och jag öste på med bakpulver, så det verkar ha löst sig.

Veckans bonus:

”Tack för att du fixade det här så bra och vad synd det är om dig” – present:

Jag hör min mamma fnysa ”behöver du verkligen mer smink?” och JA det gjorde jag.