Alla varianter av ”Du kommer inte få sova på flera år framöver” alt. ”Nu har du minst 4 år av att vara konstant sliten framför dig” ”Snart börjar det jobbiga”
Som om jag inte VET att det är jobbigt att skaffa barn, att det inte bara är en dans på rosor. Som om jag BEHÖVER bli påmind om att jag kommer att vara ensam om alla griniga nätter, alla bajsblöjor, alla raseriutbrott och alla vab-dagar.
Men avsändaren av budskapet borde kanske tänka längre än näsan räcker och veta att jag redan har tagit med det i beräkningen när jag valde att behålla det här lilla soon to be-livet. Och att jag så klart ofta oroar mig. Hur jag funderar på hur orken ska räcka. Hur jag tänker på hur ekonomin ska räcka när han blir äldre, hur jag undrar hur jag ska ha råd att flytta till en större lägenhet i framtiden, om han kommer att fara illa av att hans pappa valde att inte vara närvarande, om jag var orättvis mot mitt framtida barn och egoistisk som valde att behålla när jag visste att pappan inte ville. Bara ett axplock av alla funderingar och då har vi inte ens snuddat vid alla andra farhågor som jag antagligen delar med alla som väntar barn oavsett civilstatus.
Jag har aldrig haft en illusion av att det är enkelt att skaffa barn, snarare tvärtom. Jag värderar min frihet väldigt högt, jag är äckelmagad, rädd för blod och jag älskar att sova länge på morgnarna – givetvis har jag noga funderat på om jag verkligen vill ha barn. Än mer eftersom jag fått veta att jag inte kan bli gravid utan hjälp, för när man står inför att göra en assisterad befruktning så är det nog bra om man bestämt sig. Det ”händer” ju liksom inte bara av sig själv.
Och någonstans på vägen så har jag ju bestämt mig för att jag vill, mitt rationella jag har sagt att fördelarna ändå kommer att överväga nackdelarna, vilket hände ungefär samtidigt som när jag började få ett litet hugg i hjärtat varje gång jag stötte på en liten bebis. Då pratar vi inte om att jag bestämde mig för 15 år sedan, snarare 5. Jag bestämde mig för att jag vill, men jag var också fast övertygad om att jag skulle skaffa barn med någon. Nu blir det inte så och jag har ändå valt att behålla, men till skillnad från de som skaffar barn tillsammans så har jag ingen partner att dela mina rädslor och funderingar med. Jag kan berätta för mina vänner och min familj, men jag delar dem inte, för jag är själv.
Så tack, du som känner att du måste upplysa mig om det här för du tror att det gått mig förbi – det har det inte och jag klarar mig utan dylika kommentarer i framtiden. Om du inte kan säga något snällt, typ ”Jag finns här när eller om det blir jobbigt” så vänligen var bara tyst.
Senaste kommentarer