Igår fick jag första kommentaren av en kollega som sa ”oj du är ju gravid, det har jag inte sett innan” och jag är i vecka 19. Jag antar att det finns människor runt omkring mig på jobbet som misstänker men inte vågat fråga (och det är ju bra, så klart) men det slog mig att folk nog ju faktiskt inte noterar ens vikt så mycket som man tror. Och det är ju självklart, egentligen; generellt har ju alla så mycket med sitt eget så man hinner liksom inte med att nagelfara andra. Tänk om jag kan komma ihåg det här efter bebismagen, precis som att jag ska komma ihåg känslan av att med stolthet bära de kilon som sitter på min kropp, så mycket bättre man mår!
I em ska jag träffa en kompis som med sin man kämpar för att bli gravid men som inte lyckas. Lika glad som jag är för min egen skull, lika ledsen är jag för deras. En väldigt påtaglig påminnelse om hur livet inte alltid blir som man tänkt sig. Det var jobbigt att berätta att jag är gravid, för det kändes så orättvist på något sätt. Samtidigt som jag nu själv känner mig så otroligt tacksam, även om det inte var så här det var tänkt. Mycket känslor blir det!
Senaste kommentarer