…för två år sedan så hade jag precis flyttat in i vår nya lägenhet, min och min sambos. Jag flyttade över halva landet det året, för att leva ihop med honom, han, mannen som jag skulle gifta mig med, skaffa barn med, och leva resten av mitt liv med.
Den här dagen för ett år sedan så höll jag på att packa för att flytta tillbaka igen. Jag hade insett att vi aldrig skulle gifta oss och att det inte skulle bli några barn. Vi hade varit på IVF-kliniken den sommaren, eftersom jag har endometrios kom vi dit snabbt. Jag hade tidigare känt mig så sårad när vi pratat om barn och han lättvindigt sagt ”Det går ju att adoptera” när jag var ledsen över att kanske aldrig kunna få egna barn. Försökte förklara att det inte är som att gå in på Konsum och köpa en mjölk, adoptera tar tid och kostar pengar. Den sommaren fick han reda på att han inte heller skulle kunna få barn utan behandling och helt plötsligt så rasade hela hans värld samman. Jag tyckte genuint synd om honom, även om hans plumpa kommentarer som låg färskt i minne fortfarande gjorde mig väldigt arg.
För att påbörja behandlingen så bad läkaren honom om en enda sak, vilket han lovade att han skulle göra. Men han gjorde det aldrig och han kunde inte förklara för mig varför. Det var en massa saker som gjorde att det inte funkade mellan oss, men det var det som fick bägaren att rinna över. Jag kunde inte se framför mig att jag skulle vara stark för oss båda genom en IVF-behandling, skulle vi göra det skulle vi vilja det lika mycket och jag kunde ju inte tvinga honom till något han inte ville.
När man står inför IVF så blir det också så tydligt och så verkligt, så definitivt, att man ska skaffa barn, till skillnad från om man bara ”kör på” och det händer när det händer. För mig kändes det som ett nästan övermäktigt beslut, antagligen för att jag helt plötsligt kände mig så ensam om det. När man bara ligger med varandra och hoppas på det bästa så är det ju inte lika uppenbart om den ena inte vill ha barn lika mycket, som om den ena parten inte gör det hen ska inför en IVF-behandling. Jag minns att jag ofta sa, när jag var ledsen över det här, att jag hade önskat att jag var en sån person som det bara hände för så att jag skulle slippa allt det där andra jobbiga.
Nu sitter jag här, det hände, och eftersom situationen är som den är blev jag ändå ställd inför det där beslutet. Visst hade omständigheterna kunnat vara bättre, men när jag känner hur det rör sig i min växande mage och när jag tittar på filmen från ultraljudet så vet jag inte hur jag hade kunnat besluta mig för någonting annat. Man vet aldrig vad som händer så jag försöker ta en dag i taget, men jag hade aldrig trott att jag skulle få uppleva hur det känns att vara gravid och jag är så tacksam. <3
Senaste kommentarer