Att föräldrar curlar sina barn; jag förstår det inte, men kan samtidigt tänka mig att olika omständigheter gör att det är lätt att försvara för sig själv. Kanske har man dåligt samvete för något, kanske hade man själv en uppväxt där man inte fick stöd hemifrån och slår det över. Eller så vill man bara det bästa och tror att det är att fixa allt åt dem. (Finge jag gissa skulle jag tro att curlande och dåligt samvete många gånger hänger ihop dock, medvetet eller undermedvetet.)
Men det här med att kvinnor curlar sina män? Wtf?
Jag har i dagarna snubblat över trådar med allt från kvinnor som packar deras mäns bb-väskor (…) till kvinnor som påminner om att mannen ska betala sina räkningar, eller påminner om att köpa böcker till studierna, kollar om han vet hur hans schema ser ut. Feminister som icke-feminister. Och i nästa andetag så suckar de över att de måste vara ”projektledaren” och hur fruktansvärt det är; att männen borde lära sig att ta hand om sig själva. Att det är deras ansvar. Och jag bara ”MEN SLUTA CURLA NÄR BLEV DU HANS MORSA?”
På ett sätt förstår jag inte att en man skulle vilja att hans partner höll på så där, det måste kännas jättekonstigt att någon agerar mamma åt en när man är vuxen, men … samtidigt så tänker jag att är man lagd åt det hållet så är det väl otroligt bekvämt att det kommer in någon som bara styr upp allt. Och nej, jag menar inte att man inte kan hjälpas åt, man har alla olika styrkor och svagheter och det är väl jättefint att man samarbetar i en relation, hjälper till där den andra behöver, men för mig är det någon slags förutsättning att den jag lever med kan klara sig själv. Alltså som vuxen. Dvs att han kan betala räkningar utan att någon säger till honom, ta sig till jobbet i tid och själv har koll på vad han nu måste köpa till sina egna aktiviteter. Om man har problem med det här när man är vuxen, så skulle jag vilja säga att man behöver hjälp. Alltså professionell hjälp. Jag funderar så mycket på om de här männen ber om hjälp med det här eller om det är kvinnorna de lever med som går in och bara.. fixar. För att de kan. För att de väljer att göra det. Jag tänker att en lösning på det här skulle vara att man bara slutar. Det kan omöjligen vara så svårt. Om det inte är så att man vill vara projektledaren. Som jag tror att det är, i många fall. Ja vad vet jag, jag är ju singel. Tydligen så får man vara det om man inte vill vara kvinnan som håller koll på mannens schema och ser till att han kommer till jobbet i tid. (Alltså jag vägrar tro att det är sant, men jag vet ju inte, jag är ju som sagt singel. Kan man uttala sig då? Vet inte.)
Apropå att vara singel så var det en man som hörde av sig till mig igår och började prata. Till slut frågade jag om han inte sett att jag var gravid? Nä, det hade han ju inte, och det framgick ju bara på ett ställe, så det var ju inte så tydligt. Som om det är mitt ansvar att med stora bokstäver upplysa honom om att jag är gravid? Det står där; bara att läsa. Sen nästa fråga. ”Får man fråga vad som har hänt med pappan?” ”Fråga kan man alltid göra, varför vill du veta?” ”Bara intresserad..:” ”Mm. Ok. Jag tycker det är en väldigt privat fråga och faktiskt väldigt opassande, så jag tänker inte svara, för vi känner inte varandra tillräckligt bra. Det är lite som om jag skulle inleda med att fråga varför du inte har barn, eller om du hade det, varför du inte lever ihop med mamman.” Han följde upp med att inte svara på det, men att säga att han ”inte vet varför det känns så, men jag fick ett sånt begär att bjuda ut dig. Synd att du inte dejtar nu.” (Jag hade låtit meddela att jag är höggravid och har lagt dejtandet på hyllan.) Honey. De där mystiska meddelandena kanske funkar på någon som är 25. Men ärligt talat är jag för gammal för att bli fascinerad och du är på tok för gammal för att dra dem. Jag svarade med att fråga hur han inte kunde veta.
Senaste kommentarer