Numera ogravid singelmamma

Jag funderar mycket på var jag ska ta den här bloggen. Antingen sluta helt, för jag hade ett större behov av att skriva (och mer tid) när jag var gravid. Eller fortsätta, men bli lite bättre på att uppdatera. Slutar jag helt måste jag skriva på något annat sätt, ändå. Livet måste, tydligen, dokumenteras (?). Eller fortsätta, men skriva som mig själv. Inte för att jag är någon annan här, men jag är ju anonym. Fördelen med att inte vara anonym är att man kan dela bloggen med vänner och bekanta. Och man behöver inte tänka sig för, man kan skriva fritt. Samtidigt som man inte kan skriva fritt eftersom jag inte vill att alla bekanta (varav många är sådana jag jobbar med) ska läsa om mitt känsloliv, framför allt inte om mina tankar kring pappan eller relationen till honom, det känns som att det är privat. Plus att vår relation är komplicerad och vill jag någon gång använda min blogg för att skriva mer uttömmande om den så går det inte om jag inte är anonym.

Alternativet är så klart att starta en ny blogg. Åh jag vet inte.

För den som undrar hur kärleken går så.. Jag vet inte. Jag ger upp. Det kanske är lika bra. Han skulle kommit hit på middag ikväll, jag såg verkligen fram emot det, men vaknade och tänkte ”Han kommer inte”. En timme senare kom det ett meddelande där han skrev att han var tvungen att skjuta på middagen för att han är förkyld. Min magkänsla säger att det inte är en förkylning. Även om min magkänsla brukar stämma, så ska jag försöka släppa det och inte grubbla. Jag ser framför mig hur det där grubblandet ligger på en fjäder som jag blåser iväg. (Jag gör faktiskt det hahaha) Det är verkligen till ingen nytta. På sätt och vis var det bra att det blev inställt, för mitt hem är kaos och jag har massor att göra idag. Först hem till en kompis på fika. Kaffe – here I come!