I torsdags var begravningen för min chef och igår var ögonlocken som bomullstussar, med tillhörande spänningshuvudvärk. Begravningen var fin, med en varm och träffande beskrivning av henne. Mina kollegor och jag hade bra stöd av varandra. Det var tungt, så klart. Vi gick tillsammans till graven där kistan sänktes ned och där man la ner sina blommor. När det var klart och vi alla hade stått en stund så gick prästen fram till min chefs man för att fråga om hon skulle informera om var kaffet skulle serveras. Han såg helt vilsen ut och jag led med honom. För man vet ju, begravningen är inte slutet på sörjandet, men det är ju något slags formellt avstamp eller en uppsamling, det blir så konkret, att livet för alltid är förändrat.
Jag trodde att jag någon gång skulle träffa hennes man och barn, men inte trodde jag att det skulle vara på hennes begravning. Det är fortfarande ofattbart att hon inte kommer att finnas där när jag går tillbaka till jobbet nästa år. I helgen tänkte jag gå dit och tända ett ljus, det är snart inpå kan tyckas, men jag vill gå tillbaka medan jag fortfarande har ett vagt minne av var hon blev begravd, kyrkogården är enorm och jag är rädd att jag glömmer annars.
Vi skulle åkt på babycafé igår, men det gick bara inte. Illamående av huvudvärken åkte jag halvvägs, köpte en kaffe, vände och åkte hem.
Mannen (dejten, som jag inte har något bra namn på än…) som jag trodde att jag inte skulle träffa mer, var här i onsdags. Han köpte med mat, vi pratade, hånglade när barnet somnat, han åkte hem. Jag älskar att prata med honom. Jag skulle kunna prata med honom dygnet runt. Det kändes bra, för övrigt. Jag blev så himla nedstämd sist vi sågs, som om jag hittat mannen i mitt liv och att allt bara sket sig. Nu, när han kom hit, kände jag att jag verkligen gillar honom men att det blir vad det blir. Det som var min utgångspunkt från början. Att jag fick mens igår kan vara förklaringen till min dramatiska dipp… Pms alltså, det var länge sen!
Läser en bok jag fick innan junior föddes ”Brev till en nybliven förälder, ett feministiskt manifest i femton punkter.” De få sidor jag läst har varit väldigt tänkvärda. Junior lånade boken och påminde mig om att han har tänder.
Idag matlagning, moster T, kanske graven och eventuellt besök på bostadsföreningens dag, med ponnyridning (?) och tipspromenad bland annat.
Senaste kommentarer