Vissa människor gör så stor sak av sånt som egentligen inte är ett problem. De berättar med dramatisk inlevelse om händelser i deras liv som fått dem att nästan gå under, de använder sig av konstpauser för att man ska fatta hur svårt och jobbigt de haft det, men istället så kommer det ett ickeproblem. Som hon som mycket allvarligt berättade hur de inte blev gravida på hela 9 månader och hur hon då kände att något var fel. Fast 9 månader inte är någonting om man närmar sig 40. Men ändå skulle hon ha sympatier för att det var så jobbigt.
Jag förstår. Alla är olika, jag har inte känt det hon har… Jo, fast det är ju just det. Att berätta för någon som fått veta att de inte kan bli gravida hur man ”kämpat med att bli gravid i 9 månader” vad handlar det egentligen om. Det är som att vissa människor alltid måste vara värst. Ha det värst. Fast de egentligen har det. Vad beror det på? Jag har innan tänkt att de är neurotiker av nåt slag, men jag börjar mer och mer tänka att de bara har det för bra. De måste ha något att klaga på. Eller är det kanske att man vill hävda sig gentemot andra. Eller känner man sig utanför? Jag tycker så klart man ha empati, men med vissa människor är det svårt. Speciellt när de sitter och beklagar sig över något som man själv varit igenom, men på riktigt.
Eller, som den här killen jag träffade. Vi har hörts några gånger. Eller rättare sagt, han har hört av sig när han varit sjuk. Eller när barnen varit sjuka. Senast idag, out of the blue ”Min dotter har borrelia” ”Jaha? Ring 1177,vad vill du mig? Förra gången vi hördes beklagade han sig över att han vabbat en vecka och varit sjuk själv. Han börjar gå mig på nerverna ärligt talat. Vet inte vad han har för bild av mig. Han vill inte träffa lot men tänker att han ska ha mig som en klagomur? Jag sa iaf att jag haft en kompis som hade borrelia som yngre, han frågade vad som hände och jag sa att hon dog.
Sen la jag till ”flera gånger” för att han skulle fatta att jag skämtade. ??
Eller, och den här är värst,samt, påträffas oftast hos män (är min erfarenhet):
”Buhu jag avskyr [insert valfri högtid whatever] pga detta hände [händelse] när jag var liten.” Eller ”Har just gått igenom detta [ofta skilsmässa i den här åldern, brukar vara snubbar första stora trauma] och därför har jag börjat tänka på [det här] eller känner [så här]”
Och när man då svarar att ”Ja, jag var också med om [valfritt] när jag var liten” eller ”Jaha, jag var deprimerad/utbränd/osv pga samma sak för några år sedan” osv osv, så kommer de av sig. Liksom ”va? Har du? Är jag inte ensam om det här? Varför pratar du om det med sån lätthet, det här är ju EN STOR KRIS SOM HÄNDER MIG FÖR FÖRSTA GÅNGEN” (och underförstått händer alltså mänskligheten första gången.
Jag vet inte. Jag är kanske bara hård och kall. Men med vissa människor känner jag bara liksom… Skärp dig. Bryt ihop och kom igen.
Jag menar inte att man inte får vara ledsen eller upprörd över saker som händer i ens liv, för alla reagerar på olika sätt, men jag har så svårt för när människor tycker så himla synd om sig själva. Gör det ett tag, men gå sen vidare. Och jag har nog också lite svårt för när människor i min närhet beklagar sig allt för mycket över deras barn, när de är två. Jag vet att jag har valt det här själv, men kan man inte vara lite finkänslig liksom? Man kanske inte måste klaga över varenda grej till sin singelmammakompis när man är två som delar på ansvaret. Ah och för att gå tillbaka till att jag har valt det här själv – är det inte konstigt att det finns en förväntan på att man liksom ska bita ihop på ett annat sätt när man är singelmamma för man har ju ”valt det här själv” medan föräldrar i tvåsamhet kan ranta i all oändlighet? De har ju också valt att skaffa barn. Det där måste jag fundera vidare på, har inte tänkt på det innan.
Nu ska jag se klart (ok, kanske se en tredjedel är mer realistiskt att säga) Oceans 8, jag kör lite hemmabio här eftersom jag aldrig kommer iväg på riktig bio. Har egentligen ätit tillräckligt med sötsaker idag (min bror och hans barn var här idag ❤️ det var så fint, har aldrig träffat hans barn pga att vi är kassa på att hålla kontakten och lite annat) men… Det är ju väldigt kallt, så lite varm choklad kanske man skulle ha? Har av en händelse även vispad grädde i kylen (gjorde saffranskladdkaka igår… Recept här – spoiler alert – den blev HIMMELSK.
Ska vi tippa på att barnet kommer att vakna sekunden jag sätter mig med min kopp? ?
Ha en fin söndag ❤️ En låt på det!
Senaste kommentarer