Jag är så trött på tjatet om den där boken men jag lovar på heder och samvete att den ska läsas och jag ser fram emot de under och mirakel den kommer att åstadkomma. (Skoja! Lovar att läsa med öppet sinne!!! Bara så trött på att få den upptryckt i ansiktet varje gång det pratas förlossning.)
Igår var jag på ”förlossningsförberedande samtal”. Jag var förberedd på att möta ännu en person som med stora ögon som oförstående skulle ifrågasätta min rädsla för förlossningar. Men jag träffade en barnmorska som faktiskt lyssnade på mig och som för första gången bekräftade min rädsla som är snudd på fobisk. Vilken lättnad! Hon sa visserligen att jag skulle läsa boken, men hon bemötte mig inte med ”Äsch det där löser sig.” Jag ska inte säga att jag storgrät, men några tårar trängde sig ut när jag var där, för jag blev så lättad och det var så skönt att inte, för en gångs skulle, behöva liksom kämpa för sina åsikter med näbbar och klor. (Och på eftermiddagen ringde jag till min mvc och sa att jag ville byta ut barnmorskan jag har där.)
Det är en läkare som fattar beslutet, så klart, och eftersom jag har endometrios så finns det kanske en risk att man inte vill, ändå, jag är medveten om det. Men jag tänker att det kanske är här det faktiskt är positivt att jag har så ”lite” ? endo, att det kanske inte gör någon skillnad.
Apropå endometrios så är det intressant hur samhället ser på det. Det är inte tillräckligt allvarligt för att läkare ska lyssna när man söker för något, och säger att ”Jag har endometrios också, kan vara bra att veta för det kan finnas ett samband” (finns aldrig ett samband enligt dem, inte ens när man säger att ”så här mår jag alltid kring ägglossning och fram till mens”) Men det är tillräckligt allvarligt för att inte få teckna en full försäkring, vilket jag blev varse häromdagen. Ska faktiskt ringa och fråga mitt försäkringsbolag om det där för övrigt, hur de kan göra den bedömningen endast baserat på min egen hälsodeklaration.
Bakingbabies har skrivit om endometrios och om hur det borde kunna finnas ett team bestående av flera olika specialister. Det vore ju fantastiskt; någon gång kanske det blir så. Läs mer här.
Nytt förlossningssamtal om två veckor, då ska vi gå och titta in hos förlossningen. Inga konstigheter kanske många tycker, jag är redan lite stressad. Skiträdsla.
Hej Ana, tack! Vad kul att du hittade hit! Jag blev erbjuden via min barnmorska, men jag har förstått att det inte är självklart att såna grupper finns eller att de kanske finns men inte är tillräckligt många som vill vara med för att de ska bli av. Jag bor i Stockholm, men vet att det tex i Uppsala har erbjudits men inte blivit av för att det inte har varit mer än en tex som varit intresserad. Så tråkigt att läsa om mannen… Men grattis till lilla livet i magen ❤ Jag förstår att du känner dig ledsen och besviken. Man vet ju inte vad som kommer att hända längre fram, och jag hoppas att du har ett bra nätverk som finns omkring dig och kan stötta. Det finns en grupp på Facebook för ensamma gravida, läste du om den på familjeliv? Jag kan maila dig med mer info om du vill. Stor kram! ?
Hej,
Jag hittade din blogg genom familjeliv och tycker den är fantastiskt bra. Tycker du skriver väldigt underhållande.
Du brukar gå på ensamma mamma grupp och jag undrar hur du hittade den? Jag skulle verkligen behöva en sådan grupp. Har känt mig så ensam och övergiven under min graviditet. Är i v 30 och skulle behöva prata med andra som också går igenom detta själv.
Jag kan ju dela med mig av min historia. Är 32 år och väntar mitt första barn. Blev gravid med barnets pappa (David) efter en månad och i början var jag väldigt glad över graviditeten. Men jag kände ju inte David, och det blev väldigt jobbigt att lära känna varandra nu när allt blev så komplicerat med hormonsvängningar och allt. Han har under hela graviditeten sagt att han vill vara med både mig och barnet men vi har haft stora problem att kommunicera med varandra. Framförallt har jag varit ledsen över att han har varit så frånvarande och inte gett mig det stöd och hjälp jag har behövt. Vi bor som du förstår inte tillsammans. Han började ett nytt jobb i september som enligt honom har tagit allt tid och som är anledningen till varför han inte har tid att träffa mig. Det har varit en stor sorg för mig att han har sagt att han vill vara där men i praktiken är han inte närvarande.
Har under denna tid frågat honom om han verkligen vill satsa på vårt förhållande eller om han träffar andra. Han har gång på gång sagt att han vill vara med mig och att han inte träffar andra. Han har fått mig att tro att jag är paranoid.
Min magkänsla sa något helt annat, jag kände på mig att han hade någon annan, så jag kollade hans mobil när han sov. Jag blev så chockad när jag såg att han hade 4-5 andra kvinnor som han träffar samtidigt förutom mig. På ett sätt kändes det otroligt skönt och befriande att äntligen ha bevis och veta sanningen. Men samtidigt kände jag mig så lurad och förtvivlad över att denna person är så vidrig.
Jag gjorde slut och han har bett om ursäkt gång på gång och vill att vi ska gå på terapi och försöka lösa detta. Men jag orkar inte, han har bettet sig så illa och jag tycker inte han förtjänar någon ny chans är bara glad över att jag slipper honom. USCH jag önskar bara att han hade sagt från början att han inte var redo, det skulle sparat mig så många tårar och energi.