Wow.
Hej. Det är jag! Jag har haft fullt upp med att bara försöka hålla ihop,så jag har inte orkat skriva.
Förskolestarten är en stor omställning. Junior är en liten solstråle när han är där, men så fort vi går därifrån så bryter han ihop, typ. Och jag bryter snart ihop av allt skrikande. Jag hoppas för bådas skull att han lär sig prata lite snart. Han fattar otroligt mycket, men säger ingenting, så tror att, förutom omställningen, att han blir väldigt frustrerad ibland. Jag börjar också bli frustrerad, varför säger han inget? Han pratar ju, alltså låter, men det är för det mesta helt obegripligt. Det gör mig så ledsen, känner mig så dålig att jag inte fattar. Känner mig som en kass mamma överlag, speciellt när jag inte kan trösta honom när han blir så där hysterisk. Han gråter hysteriskt, jag tar upp och försöker trösta, han blir galen och vill ner. Jag lägger ner, han blir galen och vill upp. Igår skrek han 30 minuter i sträck. Vägrade äta, vägrade allt. Först när han fick bröstet lugnade han ner sig, men jag måste ju kunna trösta utan det.
Jag önskar att jag kunde säga att allt är toppen och att allt kommer lösa sig, men jag är så slut just nu och jag känner mig så ensam. Visst är jag glad för de få vänner som hör av sig, men det gör mig ju inte mindre ensam. Jag har liksom… Ingen som kan hjälpa mig. Förutom mamma, som inte bor här. Det är ett stort antal vänner som, har jag märkt, har försvunnit ut i periferin. Som inte ens hör av sig för att kolla hur jag mår. Jag hade dessutom en av mina närmsta vänner hemma hos mig häromdagen som jag blev väldigt irriterad och ledsen på. Hon berättade om hennes semesterplaner, jag var inte en del av dessa planer. Ingen fråga om vad jag skulle göra, om vi skulle hitta på något. Jag har ju en annan vän som har gjort så sedan en lång tid tillbaka, det är bara sambon och andra vänner som gäller, men jag trodde inte att den här personen var så. Men där är hon tydligen nu. Inte heller någon förståelse för att jag blev ledsen av allt hon sa, utan när jag tog upp det med henne sa hon ”det blir ju svårt om inte jag kan berätta för dig vad som händer i mitt liv” Eh… Berätta om det, men jag har frågat om vi ska hitta på något och du kan inte tänka på det när du planerar din semester. Och sen ska du toppa med att säga att du behöver ”komma bort lite”. Till en ensamstående mamma utan avlastning, som precis berättat att hon ibland funderar på om hennes son skulle ha det bättre någon annanstans. Alltså det är ju nästan komiskt. Hon svarade inte heller med att säga, ”vad tråkigt, inte meningen att göra dig ledsen” eller något dylikt, utan jag fick bara ett långt försvarstal. Jag sa iofs att jag tyckte att hon betedde sig väldigt bortskämt och världsfrånvänt, så hon kanske fastnade där. Men jag står för det och jag tycker det är jättekonstigt beteende när man är med någon som inte mår bra. Som att man är så uppfylld av sig själv så att man inte kan ta in något annat. Hon har inte varit så här innan, det är kanske något som har hänt, vet inte vad.
Jag åkte hem till en annan kompis och där berättade jag om hur jag kände, allt som hänt sen sist vi sågs Vi pratade om lite allt möjligt, sen kom en annan person hem till dem och de fastnade i nåt samtal. Jag bestämde mig för att åka hem och då ursäktade sig min vän med att ”XX verkade verkligen behöva prata.”… För det behövde inte jag…? ?
Ja. Det är väldigt svårt att inte känna sig bortvald helt enkelt. Än mer när man har en konflikt med en man som är pappa till ens barn. Där är jag ju garanterat bortvald. Nu ska han ju dessutom betala underhåll till mig – har det ramlat in några pengar på mitt konto? Nix. Har han svarat på mitt meddelande där jag frågar varför? Nix. Tänker han att han ska strunta i att betala så att det går tillbaka till försäkringskassan? Antagligen. Så varför kunde han inte bara säga det från början? Han måste känna sån bitterhet gentemot mig eftersom han har ett sånt behov av att söka konflikter med mig. Och samtidigt så frågar han om jag inte förstår att hans ursäkt är ”innerlig” och säger att han inte vill mig nåt ont.
Jag måste vara en väldigt osympatisk människa helt enkelt. Jag har en tredje kompis jag hörde av mig till och sa att jag är arg på mitt barns pappa. Hon sa ”Har det hänt något mer?” och jag sa ”Nja, inte direkt, men” och så förklarade jag vår senaste kontakt. Hon svarade inte ens,nu är det en vecka sen. ?Alltså jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Tack för stödet!
Ja det är väl det enda som är fördelen, jag hade ju svårt att gråta tidigare – det har jag verkligen inte nu, det ligger nära till hands. ?
Hur som helst så har jag möte inbokat med advokat snart. Det är bra. Och mitt jobb är kul, det är också bra. Det blir ju liksom som ett andningshål på nåt sätt. Och jag kommer ju kunna hitta nya vänner, men det är ju väldigt sorgligt ändå.
Och för att ackompanjeras det här deppiga inlägget så kan jag meddela att det snart börjar regna, lagom till att jag ska hämta på dagis. Om hissen är trasig så att vi inte kan åka tunnelbana? Yes. Så klart. ??? Blir en skön promenad hem ?
Senaste kommentarer