Det gick veckor och till slut månader. Jag tröstade mig med att jag var glad över att fått känna det jag kände, att det var meningen att jag skulle träffa honom för att jag skulle inse att en man som han passar mig bättre än den jag precis avslutat min relation med. Jag träffade en annan, men precis innan jag skulle flytta ifrån min dåvarande hemstad. Eller ja, jag träffade två. (Jag sa ju att senaste året varit passionernas år…) Blev blixtförälskad i den första, men det var inte heller meningen att det skulle bli vi. Vi hade några helt fantastiska dejter och sen skildes vi åt. Vi pratade faktiskt om vad som egentligen var meningen med att vi setts just där och då, för vi kände så starkt för varandra men visste att det inte skulle funka. Superfilosofen. Undrar hur han har det. Hade han inte haft barn hade han nog flyttat med mig. Vet att han bestämde sig för att ta tag i vissa saker som han sa var tack vare mig, undrar hur det gick sen. Önskar honom verkligen allt det bästa i livet.
Fortsatte dejta den andra. Men distansförhållande och hans tvivlande inställning till barn fick mig att tveka. Testat båda och kände att det inte gav mig något. Hade lovat mig själv att aldrig träffa en man igen som skulle säga ”kanske” på frågan om han ville ha barn, för mig kändes det så viktigt och hade gått igenom två relationer där jag kände att de slösat på min tid genom att säga något de inte menade. Allt var jättebra annars, han var så mogen, omtänksam och fin, men de där två punkterna var alldeles för stora för att bortse ifrån. Precis när det beslutet började mogna i mig så började jag tänka på Honom igen. Han som bara försvann. Som jag äntligen slutat tänka på, men så var det något jag gjorde, som påminde mig om honom. Och jag hörde av mig. Japp, det var inte han som hörde av sig, det var jag. Jag har aldrig gjort det med någon annan och kommer nog inte göra det igen, jag är alldeles för stolt. Men Han var hela tiden min akilleshäl. Och han svarade.
Senaste kommentarer