Spontan måndagsdate

Jag var på date i måndags, tänka sig. Eller date och date.. Jag har pratat med en kille på tinder under en längre tid, vi tog en promenad, junior var med. (Ja, vad gör man, en får ju passa på medan han är så här liten.) Det var nära att det inte blev något, två trötta föräldrar är inte alltid de enklaste att få ut ur lägenheten, tydligen.

Det är inte helt dumt ändå, att ha barn själv innebär att man inte kan träffa vem som helst hur som helst och när man väl träffas så blir det på ett annat sätt. Eller, för mig var det så i alla fall. Han var väldigt trevlig. Kul, smart, fina ögon. Omtänksam. Klädmässigt lite väl avslappnat för min smak. Men övriga kvaliteter var så bra så han kan få en chans till 😉 Vi flirtade alldeles för lite, det är väl nackdelen med promenader, som annars är ett väldigt avslappnat sätt att umgås på. Det är svårt att flirta när man går bredvid varandra. Flirta måste man, för att känna om det finns något där.

Hade egentligen en annan dejt inplanerad, men jag var tvungen att avboka och han hade typ en entimmes lucka på hela veckan. Att dejta någon som är politiskt aktiv, som han är, så nära inpå valet känns som att det är att göra det lite väl svårt för sig.

Var in på jobbet idag och skrev i en minnesbok till min chef. Jag har gråtit så mycket och jag träffade på en riktigt konstig kollega, som helt missade att jag satt vid ett ljus, bredvid en stor bukett med vita blommor samt ett kort och en bok, när han skulle börja chitchatta med mig… Men mer om det imorgon, är helt slut.