Blir så jävla gnällig när jag är sjuk. Säkert inte unik, jag vet. Tycker så fruktansvärt synd om mig själv och funderade på att maila min chef och tacka för blommorna jag fick när min son föddes. Så skulle hon kunna säga ”Vilka blommor?” och jag skulle kontra med ”Nä det var just det…” (vi har som policy att man gör sånt inom vårt företag.) Sitter också och funderar på hur jag ska förhålla mig till den där ”Mitt första år”-boken jag börjat fylla i. Det är ju liksom ”det här tyckte mina föräldrar”, ”så här tänkte mina föräldrar”, ”så här ser familjen på pappas sida ut” och mitt passivt aggressiva jag vill skriva massa elaka saker. Men så hejdar jag mig och tänker att den här boken kanske någon gång hamnar i juniors ägo. Kanske 1) borde skriva i en som bara är för mig och 2) inte skriva något alls så länge jag är förkyld ?
Ps. När jag ändå gnäller – gjorde tonfisksås igår; att ha till pasta. ”Snabblagat och enkelt” tänkte jag. ”Tonfisk är ju gott!”
Insåg att det finns en anledning till att den inte hör till min repertoar och lämnar med glädje tillbaka rätten till tiden jag var fattig student. Eller när jag nu åt det senast. (Ja, det finns säkert godare varianter än min torftiga på typ lök, krossade tomater och tonfisk.?)
Men åh, vill rekommendera att hotta upp det lite. Två-tre vitlöksklyftor och nån typ av chiliaktig grej (chili, chiliflakes, sriracha, eller sambal olek t.ex). Fräs i lite olja. Sen lök, krossade tomater och tonfisk. Blir supergott och är fortfarande enkelt och billigt!
I övrigt: Fan vad glad man hade blivit för blommor, och en bok som inte förutsatte en pappa.
<3
Du menar att man kan vara lite mer fantasirik än vad jag var, ja du kanske har en poäng där.. 😀 Ska överväga dessa komponenter,tack för tips! Tidsmässigt så var det ju fantastiskt, det ska jag ge tonfisksåsen.