Long time no see som vanligt.
Hänt sen sist:
Tanken om att adoptera bort mitt barn har slagit mig mer än en gång. Alltså jag skojar inte, det har varit tuffare än vanligt. Märkligt nog så verkar det bara vara jag som känner det här, för ingen annan i min bekantskapskrets tycker att det är jobbigt med deras barn. Eller, så vill man inte prata om det. Jag tröstar mig själv med att det är det sistnämnda. En kompis till mig skickade över ett klipp häromdagen där deras barn fick ett raseriutbrott och uttryckte stressat ”Så här har han aldrig gjort innan”! Och jag bara… Hej, det där är min vardag. Här regnar utbrotten tätt. Ibland är det pga mitt tålamod inte räcker till, men många gånger är det för att hans eget tålamod inte räcker. Eller den där viljan. Alltså han är så envis, det är liksom alltid en kamp. Och då kan man ju tänka ”Men låt honom få göra lite som han vill och du bestämmer lite – dvs det klassiska ”Ta inte alla strider” Men det gör jag inte. Fast vissa saker vill jag ska göras, typ borsta tänder, sova, gå till förskolan. Eller gå hem från förskolan. Det är också en strid, varje gång. Jag hoppas att det blir bättre. Skrikandet och gnällandet. Jag säger inte att det inte finns värre tortyrmetoder, men gnället, det där gnället som är mellan ”Missnöjd” och ”Superledsen” det är inte att leka med. Nu när jag skriver om det så minns jag iofs att han hade en sån period när han var mycket yngre, då jag också trodde att min hjärna skulle explodera. Men det var ju innan han kunde uttrycka något alls, nu förstår han ju väldigt mycket (om än att han sällan lyssnar…) och kan göra sig något så när förstådd. Jag har gråtit nästintill varje dag i .. jag vet inte hur länge. Trött, slut, tröttast.
Men. Jag har lagt ut en förfrågan om barnvakt, samt även kontaktat ett barnvaktsföretag. Det lutar åt att anlita en barnvakt från området, då barnvaktsföretaget visserligen rekommenderades till mig – men jag tycker de har en väldigt ”säljig” attityd som jag har lite svårt för. Barnvakten kan ju så klart vara väldigt bra ändå, och jag förstår att det är ett företag som ska gå med vinst, men jag har svårt för säljare som är av den där sorten som ska stressa en till att fatta ett beslut. Då sätter jag mig på tvären, för… sån är jag. Haha.
Jag har fått i ordning dokumentet från advokaten, så nu är det första mailet skickat till pappan. Han har inte behagat svara, inte heller på mitt meddelande om att jag har skickat honom ett mail. Jag trodde att vi ändå avslutade på någorlunda bra grunder, han har lovat att jag får höra av mig vad det än är osv. Men jag skrev ett meddelande för en månad sedan, där jag frågade om han någonsin tänker på oss, han svarade ”Jo” och jag frågade – ”Jaha, vad tänker du då? ” Vilket han aldrig svarade på. Han hade bara kunnat höra av sig och åtminstone fråga hur vi mår, men kanske var den där goda inställningen endast under tiden han trodde att vi skulle kunna fortsätta ses och ligga med varandra. Så jag ger honom några dagar innan jag ber advokaten skicka hem ett brev till honom om att vi stämmer honom på underhållet. Han ville ju att vi, av olika skäl skulle det vara mest praktiskt för honom, skulle lösa det här utanför rätten. Men jag ser ingen anledning till det längre. Orkar man inte ens svara på ett meddelande så har man liksom svarat ändå. Eftersom vi kräver honom på nästan 40 000 i retroaktivt underhåll så är jag för övrigt ganska säker på att han inte läst mitt mail. Det arga skriket hade hörts hela vägen hem till mig.
Svårt att välja barnvakt förresten; jag har ju anställt massor med folk i mina dagar, men insåg att det här ju inte alls är samma sak. Blev lite tagen på sängen första gången jag pratade med den första personen som jag skulle träffa. Berättade lite om mig själv, vad jag gör, frågade om henne osv, och insåg när vi hade lagt på att jag inte berättat så mycket om baby boss. Insåg också, att man nog bara ska köra vidare med den som det känns bra med, träffas, känna hur det känns, se hur hen är med barnet och sedan testa. Funkar det inte går man vidare till nästa. Men men, nu har jag träffat en, hon verkade väldigt bra, och idag ska jag träffa en till. Det är ju nackdelen med att göra det själv och inte ta det via en firma – man ska ju ha orken att lägga på allt det här och firman är ju smidigare. (Och kalla mig petig, men det här med att mammor söker jobb åt sina tonåringar, det har jag lite svårt för. ””Här är min dotters telefonnummer – du kan väl ringa henne” ”Ja… eller så kan hon ringa mig…)
Herr X kom förbi igår och hämtade upp mitt barn, för att ta honom samt sina egna barn till en lekplats. Hade en och en halv timme cirka då jag städade bakom spisen, ordentlig rengjorde babybossens stol, plockade etc. Och, satt i soffan i 30 minuter framöver ett program där man inte behövde tänka så mycket. Herr X och jag har kommit överens om att vi inte har en framtid, pga hans religion och min icke-religion, men vi umgås och hörs. Han betyder mycket för mig och jag för honom. Hur det går den dagen vi börjar dejta andra, det vet jag inte. Man vill ju gärna tro att det ska gå att ha kontakt, fortsätta att ses ibland osv, men det är ju inte alltid det funkar. Det är synd, vi hade haft det så bra ihop.
Jag har max en halvtimme innan monstret vaknar, så ska försöka vila lite jag med. Eller göra något produktivt. Eller inte. Efter barnvaktsträffen kommer en kompis hit, vi ska dricka ett glas vin. Och sen är det bara att hoppa på erkorrhjulet igen. Ni hör ju peppen, help wanted and needed.
Senaste kommentarer