Jag börjar ju jobba rätt snart, på tisdag för att vara exakt. Junior började inskolning i torsdags och det känns som att hjärtat ska brista bara jag tänker på det, även om jag är lite trött på att asa omkring hemma. Men att vara ifrån honom.. Ja ni fattar. ? Hursomhelst, vi hade alltså vår sista, skälvande dag ihop i onsdags. Snart är det slut. Det är så mycket känslor och jag har känt mig så stressad. Har funderat på varför och kommit fram till att en del är själva förskolan i sig och mitt jobb. Att förskolan ligger långt bort och jobbet ännu längre. Det känns tungt för jag vet att vardagen kommer bli svår att få ihop, men också att jag inte fick något bra intryck av den. Jag vet att man kan byta, men det är ju inte bara att byta, man måste stå i kö. (Jag står i kö.) (Pedagogerna gör sitt bästa och verkar trivas där, jag kommer känna mig trygg att lämna honom med dem, men det är kanske inte så kreativt och inspirerande som jag hade önskat.)
En del av mitt därför till mitt varför är att jag blir ”låst” på ett annat sätt än vad jag varit fram till nu, men det är ju främst för att jag börjar jobba. Jag har ju fria tider på mitt jobb, dvs går inte efter schema, men nu har jag ju barn och då måste jag ändå gå efter något slags schema. Finns det något som gör att min själ dör en smula så är det att vara styrd av ett schema. (Och ok, i verkligheten har jag ju varit inne typ samma tider varje dag ändå, så det är ju inte så stor skillnad egentligen… ?. Men det är själva GREJEN haha. Att en tredje part (förskolan) styr mig. Ja och barnet. Det är ju lite sånt de är bra på, barnen, att styra. ?
En del är lite osäkerhet för vad som komma skall på jobbet. Det har omorganiserats och eftersom min chef dog så har jag ju dessutom en ny. (Det låter så sjukt varje gång jag säger eller skriver det, men det var ju det som hände. ?♀️)
Lite är jag ledsen över att det här kanske var det. Det här var det barnet jag fick och det här var den föräldraledigheten jag hade. Jag vet ju inte ens om jag egentligen hade velat ha fler barn, men det är ändå lite vemodigt.
Men det som också stör och som även STÖR mig, är att jag inte känner att jag har åstadkommit något. Jag har liksom inte gjort något under den här tiden. Inte åkt på långa jordenruntresor eller bott utomlands i flera månader, inte startat företag, inte blivit någon super woman med en helt ny kropp – har inte ens varit till gymmet en enda gång. Inte gått en massa kurser i vadsomhelstmeddinbaby osv osv. Kan du fatta så sjukt? Man är föräldraledig för att knyta an till sitt barn och jag sitter och är stressad för att jag inte har åstadkommit något, eller förverkligat mig själv. Jag har inte fattat innan, det slog mig nu, att jag gått omkring och känt att jag ”borde” göra en massa saker. Jag trodde faktiskt inte jag blev påverkad av sånt där. Men tydligen. Det är lite som när jag var yngre och tyckte att ”alla har minsann exakt samma möjligheter – det handlar bara om inställningen” (var nu det kom ifrån – jag är uppväxt med en ensamstående mamma från en arbetarbakgrund) och först på senare år har jag fattat att alla kanske har samma möjligheter, men man har inte samma förutsättningar.
Man kan inte jämföra sig själv med människor som har andra förutsättningar än en själv. Det är riktigt korkat.
Jag läste en intervju med .. Kling, vadhonnuheteriförnamn, (f.d bloggare som har en tidning bland annat?) Hon nämnde att hon förstod att hon hade en annan möjlighet att göra det hon gör för att hon lever som hon lever, , bland annat. Att hon förstod att hennes mamma som var ensamstående säkert gärna hade förverkligat många av sina drömmar men att det inte gick, för hon var tvungen att sätta mat på bordet. Det påminner mig om portugisen jag dejtade för många år sedan som hade startat eget och som tyckte att jag ju också kunde göra det. Sen kom det fram att han ju kunde bo hemma hos mamma och pappa när han inte hade pengar. ? Han menade att det absolut inte hade någon betydelse. ?
Det allra sjukaste är nog att jag på nåt sätt också uteslutit att jag kommer att träffa någon, typ att ”nu dör jag singel för jag har inte träffat någon under min ledighet” Tydligen var det min tidsram. Alltså herregud, tar livet slut nu? Känner mig väldigt förvirrad.
Men apropå att man ska förverkliga sig själv under sin föräldraledighet så funderar jag på att starta hashtagen ”mittlivräknasockså” som motvikt till alla som presterar så himla mycket, alltid. ? Jamen alltså, den tiden vi lever i… Inte konstigt att folk deppar ihop totalt.
Första inskolningsdagen var bra. Bamm-bamm, som min mamma brukar kalla min son, eftersom han är stark och gillar ljud ?gick nyfiket runt och kollade. Han sov nästan ingenting, men det var inget emot andra dagen då han inte sov alls. (Igår.) Ja och sen kom vi hem, inatt kräktes han snor och nu har han 38 graders feber. Nu börjar livet hörni! ??
Till sist vill jag säga att det var OTROLIGT nära att det här inlägget kom upp i tisdags. Och i onsdags. Och i torsdags.
Vill också säga att jag bakat kolakakor. ?
Senaste kommentarer