gravidsingel

Numera ogravid singelmamma

Jobb, skrikande barn, dagis, förklädd skit

Jag har börjat jobba.

Yey!

Det är nästan så att jag skuttar fram på väg till jobbet. Om det inte vore för att jag har en bakercysta.i ena knät. Men jag går med glädje i steget, typ.

Jag har barnet på dagis. (Ja, jag säger dagis. Jag känner mig lätt provocerad av att man ska kalla det för förskola, när pedagogerna knappt hinner torka barnen under näsan. Jag vill fräckt påstå att den förskolan jag gick i, som alltså var ett dagis, med dagisfröknar, arbetade mer med lärande än vad min sons förskola gör. Jag vet inte ens hur många som är utbildade förskolepedagoger där, men tror att merparten är barnskötare. Jag tror heller inte att varken status eller löner höjs för att man döper om något, det är liksom inte det som gör skillnaden. Plus att, om man nu ska upprätthålla någon slags status iom namnet – jamen säg förskola och inte “Föris” då för allt i världen.) I alla fall.

Barnet är på dagis 8 timmar och det känns fruktansvärt. Jag arbetar 75% och kan inte gå ner mer och samtidigt få föräldrapeng, för då räcker den inte till hösten. Ja och jag har ju en timme till jobbet, så skulle jag gå ner mer i tid är jag typ bara inne och vänder. Alltså jag vill nog inte heller. Jag har saknat mitt jobb så mycket.

Men den mesta vakna tiden vi spenderar ihop numera så är han trött och grinig. Imorse skrek han bara 10 minuter, igår en halvtimme. Alltså skrek på nivån att jag undrar när socialtjänsten ringer och frågar vad jag gör med mitt barn. (Jag skulle byta blöja, han ville inte.)

Han verkar i alla fall trivas på dagis, det är bra. Till hösten hoppas jag att jag kan få en plats närmare vårt hem. Det är ju tråkigt med en till inskolning, men om det kan korta ner hans dagar så är det ju ändå värt det.

Egentligen skulle jag åka på två jobbresor i år a ca en vecka vardera, men det verkar som att någon annan i teamet kan ta dem. Jag har sagt att jag gärna vill resa, i framtiden och jag hoppas att det kan gå from nästa år, att han kan få vara hemma hos mormor då, men vi får se.

Jag hörde av mig till hans pappa och frågade hur länge han behöver behöver samla sig. Han bad om ursäkt för typ hundrade gången, sen kom vi in på underhåll (han ska börja betala direkt till mig from denna månad) och när jag sa att vi ska komma överens om summan, att beloppet försäkringskassan är ett minimibelopp så sa han nonchalant “Ja, då får du väl överklaga till någon myndighet då om du inte tycker det är skäligt.” Jag sa att myndigheten är domstolen och fick ett “ok” på det. Så hellre än att bara träffa mig för att prata, en endaste gång, hellre tar han det till rätten. Knappast den första eller den sista mannen att göra det. Han började visserligen med att skriva “Vad tycker du vore lämpligt” men sekunden efter ändrade han sig. Han hade inte ens behövt betala till mig, för han hade kunnat överklaga beslutet till försäkringskassan, men.. Vill man göra det svårt för sig så gör man. Så nu letar jag bra jurist. Han får betala det vanliga beloppet till att börja med, jag ska ju orka rodda i det också. En annan anledning till att det är skönt att jobba, slippa älta det där hela tiden. 💩

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
gravidsingel

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
stats