Om man har läst mitt första inlägg så sa jag ju att jag skulle berätta lite mer om han den där.
Första gången
Vår historia började på ett café. Det var sommar, jag var på besök i Stockholm och bodde hos en kompis. Vi hade stämt träff på ett café precis nedanför och jag vet exakt vad jag hade på mig, underkläder som vanliga kläder, smycken, handväska, solglasögon.. och parfym. Jag hade glömt parfymen hemma så jag lånade av min kompis. Alldeles för sent insåg jag hur illa den luktade på mig och det var med begynnande huvudvärk och nämnda huvud i ett stort parfym-moln, som jag gick ut genom dörren. Jag var lite nervös, vi hade inte setts innan.
Parfymen luktade så mycket att jag kan svära på att jag hade kunnat använda den som doftspår för att hitta tillbaka med ögonbindel, om det hade krävts. Den la sig liksom i luften som ett skunkspår. Inte den parfym man vill ha när man träffar någon ny. Eller någonsin, egentligen.
Jag var hungrig, så jag beställde en sallad. Han hade inte kommit, men när han kommer upp för trappen så vet jag att det är han, utan att behöva titta upp. Jag känner närvaron innan våra blickar möts och när de möts… jag kan fortfarande framkalla känslan; det brände till i magen, hans blick var nyfiken, intensiv och busig. Precis som jag minns vad jag hade på mig, så minns jag exakt vad han hade på sig. Jag lägger aldrig märke till sånt och har av andra män blivit retad för att jag är så ouppmärksam, men det här minns jag.
Han köpte ingenting, utan satte sig ner framför mig. Jag petade omsorgsfullt i mig min sallad för att jag ville köpa mig tid, samtidigt som jag inte ville något hellre än att vi skulle gå därifrån, för jag ville veta vad som skulle hända. Jag tänkte att om vi aldrig skulle ses igen när vi gick ut från caféet så hade jag ändå fått så lång tid som möjligt i hans sällskap Han frågade otåligt om jag inte var klar snart, sa att ”jag har aldrig sett någon äta en sallad så sakta”. Jag studerade honom ingående och tänkte att ”det här är för bra för att vara sant”, vilket det ju också var, på sätt och vis.
Jag lämnade halva salladen, vi gick därifrån, och inom kort kysstes vi i en park i närheten. Solen värmde våra kroppar, jag minns hur mina fingrar letade sig ner i hans byxlinning för att dra honom närmare mig och hans händer gömde sig i mitt hår. Vi är nästan lika långa, hans kropp smälte ihop med min och hans läppar passade med mina som ingen annans. Det var inte den där trevande nybekantskapskyssen, som kanske är lite tafatt, utan det var som att vi hade gjort det hundra gånger förut, samtidigt som den var fylld av lust. Det var den där sortens kyss som får lusten att sprida sig i hela kroppen och som gör att man får svårt att andas, som gör att det snurrar till i huvudet, den sorten. Jag tog ett hårt tag i hans överarmar för att liksom klamra mig fast; jag tappade fotfästet på mer än ett sätt den dagen och jag älskade det.
Senare den dagen, efter att vi skiljts åt, sa han att han skulle kunna bli kär i mig om han bara tillät sig. Jag sa något kaxigt tillbaka men visste egentligen att han menade allvar, precis som jag visste att det var ömsesidigt och att det här var en riktigt dålig idé. Men jag tänkte också att vi kanske inte skulle ses något mer, jag hade fullt upp med en massa annat och jag la det åt sidan. Jag visste det inte då, men visst skulle vi ses igen. Och igen. Och igen.
Senaste kommentarer