Jag blev hon som försvann när hon skaffade pojkvän. Meeeeeeeen.. It’s complicated. Så klart. Jag är väldigt förälskad och förtjust men också väldigt förvirrad. Vi har väldigt många värderingar som vi delar, han är omtänksam, snygg, smart och han kan tänka själv. Kan dra egna slutsatser, kan kommunicera. Är jättefin mot mig och mot min son. Skjutsar och lämnar när vi ska någonstans. Men vi skiljer oss på en punkt, en ganska väsentlig punkt, som gör att det känns svårt, för att inte säga omöjligt, att fortsätta. Vi borde ha slutat ses, kanske, för länge sedan, men… Den där kärleken osv. Vi pratar typ två timmar varje kväll. Eller gjorde, tills jag började ta mitt förnuft till fånga. Även om det här inte kommer att hålla i längden så kommer jag inte ångra något, för han har lärt mig så mycket om mig själv, men att inte ångra är inte samma sak som att jag vill spendera all min lediga tid med honom eller pratandes med honom i telefon. Jag behöver mina jag-grejer och min jag-tid. (Som just nu, sedan lite mer än en en vecka tillbaka, pga.. Nåt skit som är i kroppen, mest består av att sova ?. Nej men alltså – spänningshuvudvärk, munsår, mens som övergick i never ending småblödande och sedan helt slut, alltså mer än det vanliga ”ensam med vilde” slut)
Det var det om det.
Pappan till mitt barn tänker sig att vi ska kunna fortsätta ligga, utan att han ska behöva ta ansvar för/bry sig om sitt barn.
…
.Ja, du läste rätt. Han tror att han ska kunna dyka upp här när det passar, för att ligga lite, men han tänker fortsätta låtsas som att junior inte existerar. Vi har inte pratat om det där. Än. Men vi ska. Åh, att vi ska.
Jag slutade förresten amma för ett tag sedan och näst på tur nu är att lära sig sova i egen säng. Han sover hela natten, – ish, om han sover bredvid mig, men det innebär också att om han skulle vakna till, så behöver han min armhåla (?!) för att somna om. Ibland även när han ska sova på kvällen. Han borrar in handen och nyper mig där. Gärna länge. Säg den som kan somna om när man vaknar av det där vid 3-när som helst-snåret? Aj, aj och aj. Så jag tänker att han kanske vänjer sig av med det om han inte sover bredvid mig.
Det här här inte ihop med något annat men
1) Har du sett ”innan vi dör” på SVT? Så SJUKT bra serie, otroligt spännande. Och rå, så jag har inte kunnat se den kvällstid, för då kan jag inte sova sen.
2) Har du sett ”nya” BH90210? Vet inte om du föredrar ordet cringe eller skämskudde, men oj så dåligt det är. En kompis tyckte det var lite roligt. Jag förstår inte vad som är roligt, de är ju så otroligt stela.
Imorgon är det bvc och 18-månaderskontroll. Sprutor och grejor.
Nu ska jag sova igen, jag somnade 18.30 och vaknade till nu vid 20.30 för lite tandborstning etc. High life ?✌️
Får jag fråga vad det är som gör att du inte tycker att ni funkar ihop? (Så sjukt nyfiken! ?) Älskar din blogg för övrigt, sluta inte skriva! Mvh Emilie
Jag funderade så mycket på om jag skulle skriva om det eller inte, det är ju inte som att jag har en stor blogg, men jag vill ändå inte känna att jag hänger ut honom. (På en liten, anonym blogg, som ingen av mina nära känner till ?. Men du vet, känslan ändå.?) Men så här, i stora drag – han är muslim och jag är… Ateist. Han är väldigt liberal i väldigt mycket, men han är troende och jag tror inte. Hade jag varit ensam, dvs inget barn, hade jag tänkt ”Äsch, vi testar och ser hur det är”, men med barn blir det liksom på en annan nivå. Så många frågor som kommer upp till ytan, framför allt när det gäller barnuppfostran. Inte egentligen att han skulle vara med och uppfostra mitt barn annorlunda, för vi tycker lika i väldigt mycket i det avseendet, men mer att.. Jag vet inte om jag vill att en religion ska vara närvarande öht i barns liv,jag tycker att man fattar det beslutet som vuxen. Jag vet inte. Jag har så svårt att se hur det skulle gå till, att uppfostra barn ihop. Han respekterar till fullo mitt sätt att leva och min icke-tro, precis som jag respekterar hans, men så är det det där med barnen. Äsch det är så svårt.
Tack för ärligt svar! Förstår till 100 % hur du tänker, både med bloggen och med det senare dilemmat. Känner mig nästan lite dum som frågade, blev så nyfiken! ? Alltid intressant att höra hur andra resonerar. Jag fick själv barn några månader efter dig. Är fortfarande ihop med pappan, men det kan ju komma att ändras i framtiden (min syster genomgår just nu en separation med två barn inblandade samt en tredje part) och då blir det ju i allra högsta grad något att fundera över. I ditt fall slipper du åtminstone oroa dig över en ny partner i andra ledet så att säga. Känner att jag svamlar, men vill nog mest säga att jag håller med dig och att jag nog hade resonerat ungefär likadant om jag vore du och då är jag uppvuxen med en muslimsk pappa (mamma svensk och ateist). Älskar din blogg för övrigt!
Nej känn dig inte dum, hade jag inte velat svara så hade jag inte gjort det och ja.. Jag letar efter all jlig input för jag tycker det är så svårt. Åh fick du! Vad härligt ☺️ Ja det är ju så, det är ju en sak att göra det svårt för sig själv men en annan när det är barn med i bilden.
Lägg av, är det sant?! ? Vilket sammanträffande, vad är oddsen!
Men är han född Muslim men semi- eller inte alls utövande, eller har han också praktiserat sin religion? Fattar att det är en privat fråga, så du svarar ju bara om du vill, så klart ?
Han är född muslim, dock vad jag uppfattat det som (har ingen direkt kontakt numera, men växte upp med honom) inte särskilt troende, men och det är ett stort men i detta fall, med vad jag skulle kalla muslimska värderingar (kultur) i många avseenden. Sedan finns det förvisso andra anledningar till att vi inte har en fungerande relation idag. Vet egentligen inte så mycket om hur eller om han praktiserat sin religion då vi aldrig pratat särskilt mycket om något överhuvudtaget (tragiskt jag vet), men jag minns att han åtminstone hade koranen hemma när vi växte upp. Hoppas att du kommer fram till något som känns bra för dig! ?
Tack för ditt svar ? Trist att ni inte har en relation som funkar, världen är ju tyvärr full av frånvarande pappor, religion eller ej. Ja, det är ju det där med värderingarna, det är ju en sak när det kommer till en själv, men det är ev nåt annat med hur man vill att ens barn ska leva sina liv. Det är väl lite där vi är nu. Tack ??