…jag hade någon noja nu, så BOOM från ingenstans så kom den så klart. ”Jag känner inget I magen!?” ”Vad gör han? Varför sparkar han inte?” Och så började jag tänka efter. Kände inget när jag vaknade. Inget när jag åt frukost. Spelade hög musik – ingenting. Alltså varför blir man så här nojig? Tog några djupa andetag och tänkte att han nog bara sover djupt och ligger på nåt annat ställe. Tog några djupa andetag till och gick hemifrån. Glömde stressen över rörelserna eftersom jag istället började noja över om jag hade låst dörren. Är det här ett tecken på att jag är eller är en blivande neurotiker? Man undrar ju. (Nojar iofs alltid över dörren. Kanske fungerar även omvänt, att det slutar när jag har ett barn att noja över. Är djupt traumatiserad efter att någon gång kommit hem och insett att jag faktiskt glömt att låsa dörren. Visserligen var det balkongdörren, men ändå, ärrad för livet. Vet ju att jag är rätt disträ, sånt här händer, på riktigt. Oroar mig redan för att jag kommer att glömma mitt barn någonstans.)
Senaste kommentarer