Tog trappor ner med barnvagnen, för jag orkade inte gå runt hela kvarteret som man annars måste göra. Bakom mig kommer en man med två barn. Barnen stannar upp lite, för de ser väl att jag gör något som man inte brukar göra. Mannen säger inte ”Kan jag hjälpa dig?” nej han säger ”Ni kan gå förbi på sidan”. När jag sen ska passera dem så säger barnet (dottern, givetvis?) ”akta lite pappa” för hon har koll på att jag kommer med barnvagnen. Heja männen! #obsironi
Funderar mycket på det där, vad jag egentligen tycker är viktigt hos en man. Man kan ju inte få allt. Tänker på en man som jag dejtade, men som, när han äntligen kommit fram till att han var kär i mig, fick nobben, eftersom jag träffat någon annan (och eftersom jag var livrädd för känslor på den tiden. Jag ville höra det, men fick panik när det började vankas allvar.) I alla fall. Jag valde en annan man, vi kan kalla honom Skitstövel istället för den här mannen, som efter några intensiva månader där vi bland annat pratat barn och giftermål, dumpade mig på vägen till tunnelbanan. Jag fick senare ett brev av Skitstöveln (ja det var ett fysiskt brev, det var ju alltså rätt länge sedan) där han tackade mig för allt jag gjort och sagt eftersom han till slut sökt sig till samtalsterapi osv osv. Han ringde mig även mitt i natten en gång när jag hade ett krogragg hemma, det störde mig så mycket att jag bad krogragget gå hem. Jag svarade inte, men det störde mig. Ragget var inte från stan och det var arla morgon, han hade sagt till sina kompisar att han inte skulle med dem hem…”Var ska jag sova då?” ”Ja det är inte mitt problem, här är mitt nummer, du kan ju ringa om dina kompisar inte öppnar – hej då!” Vi sågs igen, men det är en annan historia.
I alla fall. Den här mannen, vi kan kalla honom Kyle ? är den jag ser som ”den som kom undan”. Det kan ju vara så att jag glorifierar saker, så klart, men jag tycker nog att jag minns både dåliga och bra sidor rätt bra. Till de bra sidorna hörde att han var hjälpsam. Jag minns hur vi var på väg hem från affären i bil och han kör snabbt upp på trottoaren, jag förstår ingenting. Det visar sig att det är en tjej som precis har cyklat omkull, han ser alltså hur det händer och hans första impuls är ”Ska jag hjälpa till” Han höll upp dörrar och han hade alla gånger i veckan frågat om en person med en barnvagn behövde hjälp. Den sortens omtanke är ett måste för mig. Mina vänner är såna, de jag jobbar med är såna, män som kvinnor, ja, det är nog ett måste.
En punkt klar, alltid något. Men redan där kanske jag gör det svårt för mig själv, i en värld av Me, Myself and I? ?
Senaste kommentarer