I den här värmen behöver man ju knappast vara bitter över att man har vänner som har hus utomlands som man inte blir bjuden till, Egentligen handlar det inte om att bli bjuden till någons hus (i Frankrike, Spanien eller Skärgården *host harkel*) utan mer om de vänner jag har som tenderar att glömma bort mig, för att jag är singel. Diskuterade det där med en kompis häromdagen, hur vissa vänner, med partner, bara tycker man är en inbjudbar kompis när man är en del av en tvåsamhet. Jag har aldrig förstått det där, men upplever att det är ganska vanligt.
Ibland blir jag lite ledsen på de där vännerna som säger att de finns där alltid, vad det än är, som sen inte har tid att ses eller att ens svara på ett sms. Ibland tänker jag att det hade varit enklare för dem om de hade kunnat skänka lite pengar bara för att döva sitt dåliga samvete. ?
Hur som helst så gör det ingen glad att tänka på det, det gör mer nytta att tänka på det man har. Som tex världens bästa (par!!) som bjöd hem mig till deras hus i Hälsingland. Samma par som skjutsade mig till förlossningen. Ibland undrar jag vad jag har gjort för att förtjäna vänskapen med K som är den ena delen av det här paret. Hon är så klok, genuint omtänksam och snäll, löser problem som värsta Oppfinnar-Jocke och kan få den otrevligaste kassörskan att kvittra (det lyckas aldrig jag med, jag får dem bara ännu surare tror jag ?)
Det är något visst med att blicka ut över de där skogarna och bergen, som skiftar i blått och grönt, med en klar himmel i bakgrunden. Det enda man hör är får, kor och någon hund. Kanske en fluga, eller en geting. Då och då en fyrhjuling, som verkar vara Hälsingarnas nationalfordon, men inte den vanliga konstanta motorvägsljudmattan som annars brukar surra långt borta.
Jag fotade knappt något för jag glömde, men här är en bild tagen från bilen typ det sista jag gjorde innan tåget skulle gå ? och en bild på en stig.
Hur har du det i värmen förresten? Är det bara jag som varje dag drabbas av klimatpanik?
Senaste kommentarer