Det har gått två veckor sedan mitt vatten gick – var tog tiden vägen? Visst att tiden går snabbt när man är vuxen, men det här är helt galet. Att de första dagarna bara försvann är inte så konstigt, men resten? Eller det blir kanske så här när man går på ett mat- & sovschema. Det är liksom inte dygn längre, allt är uppdelat i små korta tidsperioder som handlar om att få ungen att äta, rapa eller att sova.
Jag gick upp som vanligt den där onsdagen för två veckor sedan. Dagen innan hade min vikarie fällt en kommentar om att ”det är så himla få dagar kvar nu, hur ska jag hinna lära mig allt?” och jag sa ”Det är lugnt, går ju inte hem förrän nästa vecka.” Jag gick hem och kände mig precis som vanligt. Eller vänta, jag åkte till Ikea, sen åkte jag hem. (Var det ikea som gjorde det undrar jag nu?)
På morgonen steg jag upp, kissade, klädde på mig. Skulle jobba hemma och klockan åtta skulle det komma hantverkare för att borra upp mina hyllor. Så känner jag hur det börjar rinna en vätska ner mellan mina ben. Konstigt, tänker jag, väldigt vattnig flytning. Går på toa. Det slutar inte rinna och det är verkligen som vatten. Börjar ana oråd. Googlar på fostervatten samt hur man ska göra (älskade Google, vad hade jag gjort utan dig?) Kör bindtricket och börjar förstå att det är mitt vatten som har gått. Känner en viss stress, jag är ju inte förberedd på det här. Alla jag har pratat med av läkare och barnmorskor har varit så säkra på att det inte kommer att hända, så jag har inte förberett mig. Jag ska ju föda den 19e! Äter eller dricker inte, för jag vet att man ska fasta om man ska opereras.
Googlar numret till förlossningen på SÖS. Klockan är kvart i sju och jag hinner tänka ”de kanske inte har hunnit börja än, för det är ju så tidigt ” Kvinnan på förlossningen säger åt mig att åka in, vilket jag redan hade förstått. Ringer till T, som skulle vara med om inte min mamma kunde, ringer henne eftersom jag är i Stockholm. Hon svarar inte, efter att ha ringt 6-7 gånger ger jag upp. Ringer mamma. Hon svarar inte heller. Ringer en kompis K som lugnt svarar ”Jaha, vattnet har gått. Vi kommer.” som om det vore det mest naturliga i hela världen att bli väckt av en onsdagsmorgon.
Medan jag väntar på henne tar jag fram lite barnkläder, min bärsjal, tandborste och tandkräm, samt en napp. Jag har något minne av att nappar måste steriliseras, så jag börjar koka nappen. Dels för att jag tänkte att det var viktigt att ha med en napp, men också för att ha något att göra. Känner mig samlad med en underton av panik. När K kommer och börjar med att krama mig, kan jag släppa lite av kontrollen, det är skönt. Hon hjälper mig att packa och småpratar med mig.
Sen kommer de som ska sätta upp mina nya hyllor. De får beskedet ”Jag är ju lite gravid och nu har mitt vatten gått, så jag ska nog föda barn idag. Vi får ta det här en annan dag” Den ena killen blir lite stressad tror jag, för han börjar fråga om hur vi ska göra när jag ska boka om, så jag får berätta det för honom ? Den andra säger med ett stort leende ”Jaha, men grattis då!” och så går de igen.
Precis innan jag och K ska ta oss ner till bilen, så kommer jag på att vi ska byta till taggar till porten och att de ska börja gälla dagen efter. Jag rafsar åt mig dem innan vi går (Alltså sinnesnärvaron ändå…) (Och den lyckan varade inte länge, för sen på sjukhuset kunde jag inte hitta taggarna, de var tappade på vägen. Så då försökte jag spärra dem, men det var tydligen svårt och skulle ta en vecka, vilket är konstigt, för hela poängen med taggar var ju att det skulle vara så himla enkelt att spärra dem… Hur som så hittades taggarna senare av en granne och slängdes in i mitt brevinkast. Slutet gott allt gott med den historien.)
Ks sambo kör och vi åker till SÖS. Vattenfallet fortsätter mellan benen. Väl inne på SÖS frågar K om jag lämnar märken på golvet när jag går; jag säger att jag inte gör det för det rinner rakt ner i skorna och att det är så himla fiffigt att det samlas där. Vi skrattar gott, men barnmorskan bredvid oss såg inte alls road ut.
Jag blir uppkopplad på en CTG och allt ser bra ut. Inga värkar. En barnmorska kommer in och frågar lite och jag säger att jag har tid för snitt i Uppsala. Hon frågar om jag vill åka dit. Jag velar lite och till slut kommer jag och K fram till att det är enklare att de hämtar min mamma i Uppsala och att jag blir kvar på SÖS, men då säger barnmorskan att det nog vore bra om jag kunde åka till Ackis för de har så mycket på SÖS. Så vi åker vidare!
Väl inne på Akademiska kollas det CTG igen, jag får ligga på ett undersökningsrum på förlossningen och K samt hennes sambo åker hem när min mamma kommer upp. Jag träffar en läkare som har lika mycket people skills som Saga i Bron, men tänker att hon nog säkert är väldigt bra på sitt jobb istället.
De har inte tid för mig den dagen, så jag får ett rum uppe på BB. Jag får byta om till sjukhuskläder, de snygga nät-trosorna inkluderat. Ombeds att duscha samt tvätta håret medan de byter sängkläder och sen sätter de nålen för droppet. Blodet skvätter över mina sängkläder och det spänner fruktansvärt i handen (dagen efter när droppet inte funkar får jag veta att det spänner för att sköterskan satt nålen fel…) ”Det var inte blod du var rädd för va?” Skojar sköterskan lite försiktigt. ? Jag får träffa narkosläkaren som ska vara med dagen efter. Han kollar eventuella allergier, längd, förklarar vad han kommer att göra och sen frågar han om det är något speciellt jag undrar över eller vill säga. Jag säger att jag är väldigt rädd för förlossningar och för sjukhusvistelser. Läkaren säger att ”Ja” *paus* (det var en väldigt lugn läkare) ”Det är ju ett stort ingrepp. Så det finns ju risker” *paus* ”Men det finns ju risker med mycket. Att bli gravid.” *lång paus.* Vänder huvudet mot fönstret och tittar ut i fjärran. Jag fnissar inombords eftersom det ser ut som att han ska somna. ”Varje gång du sätter dig i en bil. Eller går över gatan.”
Jag ber om flera extra CTG eftersom jag blir orolig för killen i magen. Jag har nu haft vatten som har runnit över 12 timmar och jag känner honom inte röra sig på samma sätt, så är väldigt orolig. Får äntligen äta, men måste fasta igen från midnatt. Sover ändå helt okej. Mamma har åkt hem så jag är själv. Har svårt att förstå vad det är som ska hända. Vaknar som vanligt mitt i natten för att kissa och dricker mitt sista glas vatten. Morgonen kommer och väntan på operation påbörjas.
Senaste kommentarer