Vi är två som matvägrar: Jag vägrar ge mat på natten och junior har börjat vägra annan mat än bröstmjölk på dagen. Det i sin tur leder till att han inte sover lika länge på natten och jag känner mig som ett as som tvingar honom vara utan mat när han är hungrig.
De första nätterna var fantastiska. Han hade ätit lite av varje under dagen, gröt på kvällen och sov sedan 5 timmar i sträck. Alltså FEM TIMMAR. Jag kände mig pånyttfödd när jag vaknade på morgonen, trots att jag var vaken en timme mitt i natten för att söva om barnet. Eller, själva omsövningen tog kanske 15 minuter, men sen var jag klarvaken. Andra natten var likadan. Kort omsövning, lite gråt, men inte hysteriskt. Sen började matvägran. Fortfarande lätt att få honom att somna om, men han sover inte lika länge. Men. Det kan också ha att göra med att han sover bredvid mig. För även om jag sover i en hoodie så känner han säkert att maten är där. När jag fick sova lite längre så hade han snurrat runt och sov med huvudet åt andra hållet. Nu när jag tänker efter så sov han faktiskt flera timmar häromnatten också, trots att han inte ätit något dagtid.
Vilket leder mig till mitt nästa projekt: Egen säng. Kanske hade egen säng varit bättre att ta först, men nu blev det så här. Jag sover liksom inte bra med honom bredvid mig. Sover inte bra, för jag kan inte röra mig som jag vill, men det känns samtidigt tryggt att han är nära. (För på mina 25 kvm skulle han ju vara så långt bort… ?) Fattar bara inte vaför han inte äter helt plötsligt. Låter svaret vara: ”Det är en fas.” Det brukar vara lösningen på allt. Kanske bara ska strunta i att testa någa dagar, det kanske har blivit för stor grej. Och tro mig, testar allt. Kokta morötter, sötpotatis, äpplen, päron, köpt gröt, hemgjord gröt, köpt mat, hemgjord mat osv osv… ?
Dejtandet går bra. Varannan dag irriterad för att jag vill veta var vi är på väg, varannan dag vill jag inte veta, för jag vet inte själv åt vilket håll jag vill. Jag är lite förälskad, ja. Men jag blir lätt förälskad, jag behöver veta hur förälskad jag egentligen är och i vad. Är också livrädd att bara vara någons förströelse, samt vägrar behöva vara den som tar det känslomässiga ansvaret i en relation, hur ytlig den än må vara. Jag har historiskt sett haft svårt att uttrycka mina känslor, har jobbat mycket med det, men vill inte vara den enda av två personer som anstränger sig för att göra det. Vi får se. Vill liksom inte fastna i att överanalysera allt heller.
Lika trött som jag är på att ta ett känslomässigt ansvar är jag på hela grejen med att kvinnor ska behöva ta hela ansvaret för att man skyddar sig, att ta samtalet om huruvida man har testat sig, om man äter preventivmedel, om det finns kondomer etc etc etc. Så. Jävla. Trött. Har män ingen respekt för sig själva? Ligger de inte i deras intresse också att inte bli smittade med något? Att det där med barn inte är deras problem, det har jag ju tyvärr alltför många exempel på, för många män anser ju att ”Det ju bara är att ta bort barnet om det är så.” I alla fall. Den här människan har skrivit ihop någonting helt fantastiskt som jag bara måste dela med mig av:
Antal män som blivit galna för att någon lägger allt ansvar på dem? Antagligen för många för att ens kunna räkna. ”Så kan man ju inte göra.” ?♀️
?????
.
Senaste kommentarer