Kalla mig Saida
Jag vet sedan tidigare att jag har en bra intuition. Jag vet inte om jag berättat det, men hade en kompis som ringde mig en gång när jag var hemma hos min dåvarande pojkvän. Vi har sporadisk kontakt och hade inte hörts på flera månader. Jag vände mig till min pojkvän och sa: ”Nu ringer xx för att säga att hon är gravid.” Det enda jag visste var att hon träffat någon som hon varit tillsammans med ett tag, men vi hade inte pratat barn eller övrig framtid. Nå. Det var ju lite häftigt så klart, att jag fick den känslan så starkt i hela kroppen, och jag önskar ju så klart att det skulle ha med något övernaturligt att göra. Den trista verkligheten är väl snarare att jag är bra på att lägga ihop ett och ett väldigt snabbt.
Ända sedan pappan hörde av sig för att säga att han lämnat dna så har jag ju vetat att Familjerätten snart skulle kontakta mig. Jag visste att det skulle ta 1-2 veckor och jag kände på mig att det skulle komma ett brev idag. Det kom inget brev, utan det ringde i förmiddags från ett nummer jag inte var bekant med och jag tänkte ”nu ringer de” De bekräftade det jag redan visste. Så efter två veckor med mardrömmar sedan pappan hörde av sig så kommer väl snart den verkliga mardrömmen när han ska anklaga mig för att ha förstört hans liv. Jag önskar givetvis att han kommer att uppträda vuxet, men jag tvivlar på det.
Jag frågade för övrigt om han kom in självmant eller om de hotat med domstolen. Mycket riktigt så hade de informerat om alternativet till att komma in på eget bevåg. Jag kommer inte säga det här till honom, men, VILKEN JÄVLA SKITSTÖVEL. Kunde han inte bara ha åkt in ändå. Utan att bli tvingad. Å andra sidan så var han väl så säker på att det var hans barn så han visste vad utfallet skulle bli och ville skjuta upp det så länge som möjligt. Det är väl det enda jag kan ge honom; att han aldrig ifrågasatt om det är hans. Eller jag vet inte, det är ju konstigt egentligen.
Hur det känns? Skakig. Lättad. Lite.. inte nervös… ängslig kanske. Eller? Lite ledsen. Åh jag vet inte. Mest av allt skulle jag vilja sätta mig ner och storgråta. En sån där snorgråt. Men gråten sitter fast, än så länge.
Om hon var gravid min kompis? Japp, det var precis det hon ringde för att säga.