På morgonen för min förlossning kommer de med nya sängkläder igen och kläder, jag duschar en andra gång och de bäddar rent. Det rinner fortfarande vatten vilket fascinerar mig – men så görs det ju tydligen nytt hela tiden. Det kommer in någon lite då och då med nya besked om tiden. Först skulle jag få komma in 11, sen kom något akut, sen skulle de äta lunch och sen fick jag veta att det inte skulle bli förrän sent på eftermiddagen. Tror jag var nummer 3 i ordningen. Fick hälsa på läkaren som skulle operera mig, eller han trodde det, men när jag sa att jag var flyttad till eftermiddagen så sa han att det nog inte skulle bli han ändå (och det blev det inte – jag fick Saga Norén-läkaren samt någon till)
De satte dropp efter ett tag, som inte funkade. Efter många om och men insåg barnmorskan att det var för att nålen satt fel och hon satte en ny på ett annat ställe ? Fick veta att jag blivit flyttad till nummer 2 i ordningen och sen helt plötsligt så kom de bara in och sa ”nu är det dags”. Blev ivägrullad till operation, fick en sån där snygg hätta att samla upp håret i, och fick ta av mig allt utom sjukhusrocken och stödstrumporna (jäkligt snyggt om du frågar mig) Träffade narkosläkare, narkossjuksköterskan, barnmorskan och kanske en uska? Lite oklart, var så många olika som var där och det kom bara fler och fler kändes det som.
Fick sitta på kanten på britsen och kuta med ryggen för att läkaren skulle kunna lägga bedövningen. Gick hur bra som helst; har läst om många som kämpat för att de inte kunnat ”skjuta rygg” och tyckt att det var jättejobbigt. Någon satte en nål i min andra hand, den där inte droppet satt, och jag fick hjälp att lägga mig ner på rygg. Med armarna rakt ut – kände mig lite som Jesus på korset, vilket jag också sa till dem. Det var kallt i operationssalen, men det kändes inte nervöst. Snarare kändes det lite overkligt; svårt att ta in att det skulle hända där och då.
Benen domnade bort, inte alls lika obehagligt som jag hade föreställt mig, alltså att tappa kontrollen över kroppen på det sättet, och resten av teamet kom in. Jag minns att alla presenterade sig och det fick jag också göra, samt min mamma, och sen satte de igång.
Någon småpratade med mig hela tiden och någon förklarade vad som skulle hända. När de började böka i magen så kände jag att de liksom drog i mig, men det hade jag också läst om, så när kroppen åkte lite hit och dit så var det också helt ok. Och helt plötsligt så var det någon som skrek. Åh jag börjar gråta bara jag skriver om det och minns tillbaka, grät även då. Att få vara med om det där alltså.
De gick iväg med honom tillsammans med min mamma och när de kom tillbaka och la honom på mitt bröst kunde jag inte säga något för jag var så tagen av allt. Sen fick han ligga där medan de började sy ihop mig. Efter ett tag började jag må fruktansvärt illa och få ont i en axel, då tror jag mamma tog honom. Det kändes också helt ok, för även det hade jag läst om. Fick något mot både illamående och axel. Sen var det klart! Alla gratulerade mig och jag blev ivägrullad till uppvaket. Fick inte dricka något men minns att jag var fruktansvärt törstig och vansinnigt hungrig.
Fick till slut bli sprayad i munnen med något som gjorde det lite bättre. Efter ett tag fick jag sippa vatten. Lite då och då kom de och kollade hur livmodern drog ihop sig, blödning samt att jag kunde vicka på tårna. Junior fick vara med hela tiden. Efter att jag fått godkänt på tå-vickning samt kunde böja benen något så fick jag åka vidare till BB. Väl där så fick jag dricka lite i taget, börja med ett glas vatten, sen fick jag ett glas med saftsoppa osv. Grattisbrickan glömde de bort… men men. Jag antar att man inte får champagne ändå. (Eller? För om jag har blivit snuvad på champagnen ska jag skriva och klaga!)
Sen flyter alla människor och de närmsta dagarna ihop. Jag satt upp samma kväll och jag duschade utan hjälp dagen efter. Min återhämtning gick väldigt bra. Allt flöt liksom på som det skulle. Den där axeln var nog det värsta av allt tror jag.
Det bästa från min förlossning är ju så klart min son, men annars är mitt starkaste minne att de som skulle operera kallade sig för operatörer, det är ju rimligt, men tyckte det var väldigt kul. Samt att jag lärt mig att man kan värma en vanlig fuktad handduk om man inte har en vetekudde el dylikt. Mkt användbart DYI.
Överlag så var min förlossning väldigt, väldigt fin. Lugn, kontrollerad och sansad. De konstaterade att jag hade fler sammanväxningar också, så det var ju liksom lite två flugor i en smäll den där operationen. 😉 Tiden på BB var däremot rörig (finns mycket att jobba på där) men är så glad över min förlossning och att jag stod på mig för att få kejsarfödsel ❤ Kunde verkligen inte blivit bättre. Ja kanske om jag hade fått föda det utsatta datumet då, så att jag fått mina sista tre veckor som gravid, men… vi jobbar inte så jag och junior. Vi är lite spontana och oplanerade så där 😉 ?
Senaste kommentarer